Klarar jag det här?

Jag tappar mer och mer motivation. Vill jag ens bli frisk? Är jag ens tillräckligt sjuk? Jag hade en svältdag igår. Trots att det egentligen gått okej annars. Har ätit ganska regelbundet, inte alltid men ofta. Jag har stoppat hets, jag har gått ifrån gymmet när jag egentligen velat stanna, jag har ätit trots att jag velat strunta i det. Jag har inte kräkts, inte för att det har varit något direkt problem för mig men ändå. Gjorde det två gånger i somras och var rädd att det skulle eskalera. Glad att det inte gjort det.

Idag vet jag inte vad jag vill. Känner mig rätt nedstämd. Ska på en arbetsintervju idag. Börjat söka jobb utifall att jag inte får förlängt hos mitt nuvarande. Säkra före det osäkra.

Jag har inte ätit än, iofs är klockan bara tio. Jag behöver inte äta förrän klockan 12, måste äta var fjärde timme men helst oftare. Det är fan svårt. Svårt att äta 5-6 gånger per dag, varje dag, när en är van vid kanske två. Visst, även de dagar jag aktivt försökte svälta kunde jag äta flera små mål om dagen men det här är annorlunda. Det här är att äta när det inte finns någon aptit, när det inte finns något sug eller någon hunger. För att en måste. Det blir lätt äckligt då. Växer i munnen, tjocknar till i halsen, tåras i ögonen. Saker jag egentligen tycker om blir äckliga. Det är jobbigt. Det är inte alltid så men ibland. Ibland går det bra, ibland är det gott men då är ångesten där. Och skammen. Jävla skam. Hur kan en människa skämmas över att äta? Något en måste göra för att överleva. Så jävla orimligt. Jag hatar hur logisk jag är i mitt huvud för det går aldrig ihop med känslorna. Varför kan inte känslor bara vara logiska?

Det känns tungt nu.

Hej! Hur mår ni? Sätter en TW på inlägget, iaf slutet.

Jag mår så där. Det är svårt att hålla motivationen uppe gällande behandlingen. Det är lite olika från dag till dag. Det var ju ett tag sedan jag hade samtal och dröjer en hel vecka till. Min behandlare är tyvärr bortrest. Jag tycker det känns väldigt jobbigt eftersom att jag ser henne som en stor del av behandlingen, så klart. Vi pratade sist bland annat om dagvård. Vi ska se om det går att kombinera med studier för jag tycker nog att det här känns lite för svårt för att klara av på egen hand.. Samtidigt känns dagvård jätteläskigt m.m.

Jag har börjat träna. Det är väldigt läskigt för jag vet inte om det är ätstörningen eller jag som vill. Tror det är lite både och. Har börjat mest med styrka, då konditionsträning är väldigt kopplat till kalorier, ångest, kompensation och ja, ätstörning helt enkelt.

Mamma triggar mig rätt mycket. Hon sover en del hos mig och Erik nu när hon renoverar så mycket i sin nya lägenhet. Det är jobbigt. Jag får jämt skriva självregistreringen lite snabbt i telefonen.. Hon triggar mig rätt mycket. Idag kom vi tyvärr in på samtalet träning medan vi fikade. Liksom.. som att situationen inte redan var jobbig. Jag vet inte om jag ska berätta om behandlingen/ätstörningen för henne eller inte.

Just nu känner jag mig rätt triggad. Har egentligen ätit för lite samt tränat styrka idag. Kanske 900 kalorier in max. Ändå vill jag gå tillbaka till gymmet och bränna kalorier genom konditionsträning. Jag vet att det är ätstörningen som vill det och att det är för att kompensera så just nu försöker jag verkligen att göra något annat. Satt nyligen och kollade på thinspo, så jääävla dumt och triggande. Motivationen sviktar verkligen just nu och jag vill bara gå ner 20 kilo NU! Jag mår så jävla dåligt i den här kroppen, trots att jag inte vill det. Känns som att det är två delar i mig som drar åt var sitt håll. Det friska och det sjuka. Vill mest bara gråta..

Utmattad.

Idag har varit en svår dag. Mycket ångest och tjockkänslor. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av det här. Vill jag ens bli frisk? Behöver jag ens bli frisk? Idag känns det inte så.