Orkelös.

Hatar att allt känns så tungt. Jag känner mig så himla trött på allt. Vill sova bort alla problem, varför kan jag inte göra det? Maten går så där.. Det är kämpigt. På onsdag ska jag testa en provlunch på dagbehandlingen. Läskigt som fan. Vi har gjort om min behandlingsplan lite. Jag vägrar ju dagvård pga vill inte sluta skolan så vi har kommit på ett mellanting. Istället för 20 träffar utspritt på 20 veckor så blir det 30 träffar. Vet inte antal veckor då. Istället för en träff per vecka blir det två. Istället för vägning en gång i veckan blir det varannan, för triggande för mig. Det förstör bara halva veckan. Ska dessutom, om provlunchen känns bra, äta lunch på kliniken två gånger i veckan. Det är fan mycket nu. Trött som fan. Samtidigt så jobbar jag varje söndag och pluggar. Känns som att jag aldrig är ledig. Hemtenta som ska in i veckan dessutom. Suck...

Dålig dag igår.

Riktigt dålig dag igår. Grät inne på Ica när jag skulle köpa något till lunch. Blev ingen lunch. Min mat gick rätt dåligt igår. Ångesten var total. Kände mig så tjock och så himla mätt. Så ledsen. Och ensam. Grät på väg från skolan, bara för att jag kände mig ensam. Fuck alltså. Men men.. nya tag idag. Har ätit frukost och ska snart fixa något till lunch. Vet inte vad. Det som är bland det jobbigaste med lunch. Vet aldrig vad jag ska ha typ. Ugh..

Kaos.

Dagarna rullar på. Rätt bra antar jag. Fast det skaver något så ofantligt inuti. Något är fel. Allting är fan fel. Jag vet inte vad jag ska göra. Kommer jag någonsin må bättre? Det känns bara så fel och jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Jag hatar att vara ensam. Tankarna snurrar alldeles för fort och ångesten trycker över hela mig. Det gör nästan ont. Jag vill göra dumma saker, samtidigt som jag inte vill göra någonting alls. Fan. Hur gör man?

Frukost.

Sitter och äter frukost. Känns så konstigt. I tisdags hade jag ett rätt så dåligt möte med min behandlare, kände mig väldigt omotiverad. Men igår hade vi verkligen ett bra möte, riktigt bra! Känns skönt! Jag hoppas att det fortsätter i samma stil. Jag behöver det här.

Försöker andas.

Hur kan det vara så svårt? Jag känner ingen motivation längre. Jag är trött på allt. Jag skulle gärna bara lägga min ner och dö. Det är mörkt nu. Det gör ont i mig. Hela tiden. Allting känns.. meningslöst. Det känns inte som att jag spelar någon roll, mitt liv känns meningslöst. Onödigt.

Varför känner jag såhär? Hur kan det vara så svårt att äta normalt? Varför? Allt känns så jävla dumt.

Misär.

Det har varit tungt.

I lördags bråkade jag och Erik. Först var det väldigt mycket passive aggressive-beteende. Jag fick i mig alldeles för lite mat och alldeles för mycket alkohol. Bråk. Jag har ont i hela kroppen. En bula i huvudet, skrapsår på knät, blåmärken. Nej, han slog mig absolut inte. Jag ramlade mest omkring. Bulan fick jag när jag slog i huvudet när jag försökte ta mig ur hans grepp. Han höll i mig för att jag inte skulle springa iväg. Jag ville springa iväg så himla mycket. Åkte upp till sextonde våningen, i en t-shirt och ett par trosor. Grät, ramlade och skrek. Allt var så hemskt. Jag var hemsk. Jag är hemsk. Ville inte leva. Vill knappt leva nu heller. Det löste sig någorlunda men inte helt. Har så ont. I kropp och själ.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Vill bara ge bort det till någon som förtjänar det mer.

Trött.

Ni är så fina, jag hoppas ni vet det. Uppskattar era kommentarer så mycket.

Det blev ändå bättre efter mitt samtal hos behandlaren i onsdags. Vi pratade om att eventuellt utöka behandlingen lite. Är ju lite intresserad av dagvård men vill inte ta studieuppehåll. Tanken är att jag ska börja med två samtal i veckan igen, istället för ett. Sen skulle min behandlare prata med sina chefer om det är möjligt att jag t.ex. kan gå i en terapigrupp i veckan och äta lunch en gång i veckan där. Jag hoppas verkligen det! Fast är så klart rädd med. Livet känns jobbigt. Är så stressigt i skolan och känner massa saker jag inte vill känna. Igår var dock första dagen sedan i fredags som jag inte grät, så det var ju skönt. Hoppas det håller i sig.

Ensamheten äter upp mig.

Mår fortfarande sjukt dåligt. Låg och grät över att Erik skulle gå till jobbet idag, ångesten gjorde att jag inte ville vara ensam. Så sjukt jobbigt. Känner mig så elak mot honom.. Han blir ju så ledsen. Vill inte få honom att må dåligt. Skäms så förbannat hela tiden.

Maten går så himla dåligt... Gick ju ganska bra med regelbundenheten förut, nu går det skit. Orkar inte, hatar allt. Vill mest bara dö. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Har en föreläsning idag, vill inte ens gå men måste. Efter det har jag ÄNTLIGEN möte på ätstörningsenheten. Jag ska nog ta upp att jag behöver mer stöd, att dagvård inte kommer att funka men att jag kanske behöver två möten i veckan istället för ett. Jag har ingen motivation just nu. Hoppas på att kunna träffa en kompis efter mötet, träffat henne de två senaste dagarna och det har hjälpt så himla mycket.

Har vägning idag också, på mötet alltså. Klockan 16:15... Vet inte hur jag ska motivera mig att vilja äta något till dess. Jävla ätstörda tankar och känslor. Hatar det här...

Fuck.

Vill dö, det gör så ont. Jag förstår inte. Vet inte hur jag ska göra. Vart ska jag ta vägen? Vad händer? Jag bara gråter överallt. Hemma, på jobbet, i skolan, på bussen, på tåget. Och jag är en sådan som har svårt för att gråta. Fan alltså... Det gör så ont.

Fan.

Det går dåligt nu. Ångesten är total.