onsdag 30 mars 2016

Meningslöst som vanligt.

Jag ser verkligen ingen mening med livet. Jag lever enbart för andra och så ska det ju inte vara. Samtidigt blir en skammad för att en inte vill leva. "Tänk på de som älskar dig!". Eh, ah det är ju det jag gör. Jag tuggar i mig mina måltider men ser ingen mening med det heller. Kommer enbart ihåg en förskönad bild av svälten, jävla äs som försöker lura en. Svältkickar och en känsla av kontroll. Det är det jag minns. Glömmer liksom bort de dagarna en var så jäkla svag och hade ont i kroppen, de dagarna en grät i timmar för att en inte kunde äta eller för att en ätit för mycket. Alla hetsätningar. Är så glad att jag inte har problem med hets längre. Är dock rätt troligt att det skulle komma tillbaka om jag helt gick tillbaka till äs.

Allt är bara ångest, mörker och meningslöshet. Vill bara göra dumma saker men det ska jag ju inte. Nä. Ska tydligen bara leva i min egen misär och hoppas att jag inte landar på psyket. Min mamma visste tydligen om denna blogg och har haft lite koll. Hon har inte brytt sig ett piss om min ätstörning då "jag åt", tydligen måste en väga 40 kilo för att det ska klassas som allvarligt. Komiskt, då UNS och anorexi har snarlik dödlighet. Så hon vet att jag köpte tram = jag måste kasta dem när de kommer. Bra men ändå jävligt dåligt. Synd att något sånt måste ske för att hon ska bry sig. Aja. Förhoppningsvis kan jag ju få något utskrivet. Klarar liksom inte denna ångest längre. Det går inte.

torsdag 24 mars 2016

Mitt liv är bara ångest.

Det är tungt nu. Riktigt tungt. Jag vet inte riktigt varför men ångesten är konstant. Inte enbart ångest över kropp och mat utan över livet i allmänhet. Min behandlare ville köra mig till psyk ett tag då jag sa en grej jag inte menade. Fick lova att "inte göra något dumt", kändes lagom töntigt även om jag förstår honom. Allt känns för jävligt. Dagen efter blev det möte med honom samt läkare. Fick med mig lite saker att "tänka på till nästa vecka kring hur vi ska göra framöver med behandlingen". De säger att de vill att jag ska gå kvar men får en känsla av det motsatta. Jag är bara jobbig och det märks att de vill skicka mig vidare. Vidare vart? Det spelar ingen roll. Bara bort, bort, bort. Fan. Jag vill inte leva så här. Jag vill typ inte leva alls. Allt jag tänker på, förutom ätstörningen och allt det innebär, är alkohol och droger. Destruktiva tankar om att bara fly ett litet tag. Jag har inte druckit på månader. Sist slutade i minneslucka och att jag hade betett mig.. mindre trevligt. Droger har jag ju aldrig testat. Än. Jag fattar inte hur jag ska orka vänta till på tisdag innan vi ska prata om behandlingen och hela situationen. Jag hoppas läkaren kan gå med på att skriva ut något till mig. Något ångestdämpande eller vad som helst. Vill dock inte ha något att ta varje dag. Bara sådana där meningslösa dagar. Tvivlar på att det kommer ske.

Eftersom att jag är helt dum i huvudet har jag även lagt en beställning på tramadol. Skickas idag så lär ju inte komma fram förrän i nästa vecka. Lagom pepp och jävligt rädd. Vad håller jag på med?

lördag 19 mars 2016

Helvete, hur tänker jag?

Fem veckor av behandlingen har gått. Kan inte riktigt ta in det. Det funkar okej. Har blandade känslor. Ibland känns det meningslöst, som att det inte ger något men något ger det väl. Kanske inte tillräckligt. Får hoppas på att det blir bättre snart.

Ångesten är riktigt stark, ofta. Och den är inte enbart kopplad till kropp och vikt utan bara allmän, inneboende ångest. Dessa tillfällen har lett in mig i negativa tankebanor kring destruktivitet. Droger. Så jävla nära just nu. Jag vill testa så mycket. Tram, oxy, sub, fentanyl, effedrin, amfetamin, xanor och så vidare. Shit. Har i princip aldrig tänkt i dessa banor tidigare. (Eventuellt lite, ofta i samband med självmordstankar.) Dock har jag aldrig läst på så här mycket. Vad saker är, hur de påverkar, för- & nackdelar, priser, var man hittar. Det är sjukt. Jag hoppas att jag inte gör något och jag tror faktiskt inte det. Men sjukt sugen på att lägga en liten beställning på tram i alla fall. Skitdumt. Jag hör ju det själv. Är 90% på att jag skulle kunna fastna. Det enda som skulle kunna hjälpa är att ha strikta regler. Enbart använda sådana där värdelösa dagar, absolut inte varje dag. Kanske max en gång i veckan.

Alltså. Varför tänker jag så här? Får inte stopp på tankarna. Jag har i alla fall  berättat om dessa tankar och ångest för min behandlare. Ska få ett möte med läkaren på enheten om kanske 1,5 vecka eller något. Är rätt säker på att OM jag får något utskrivet, så lär det inte vara något jag vill ha. Vill liksom inte ta något varje dag, utan bara något som kan hjälpa sådana där meningslösa dagar som sagt. Fan.