Capio.

Igår var jag på Capio. Det var läskigt. Erik följde med som stöd och väntade i väntrummet under samtalet.

Min behandlare är samma person som hade bedömningssamtalet med mig, fem månader tidigare. Jag har fått vänta fem månader. Det är stört. Nästan ett halvår av sjukdom. (De säger att de har en väntetid på tre månader men eftersom att det blev sommar efter tre månader så skulle folk ha semester, vilket resulterade i att jag och antagligen många andra fick gå och vänta ett tag till.) Behandlaren beklagade sig dock över detta, vilket kändes skönt.

Vi gick igenom information om behandlingen. En speciell KBT inriktad på ätstörningar som kommer sträcka sig över ungefär 20 veckor. Vi gick även igenom Stepwise, som jag ska få göra på mitt andra möte. (Vi räknar det första på måndag, då det igår mest var information och lägescheck.) Vidare pratade vi även om hur jag mådde nu, hur det varit under väntetiden och så. Det var rätt jobbigt. Svårt att uttrycka sig. Jag är fortfarande förvirrad över saker. Jag tog upp diagnos när det talades om Stepwise. Stepwise är inte något som används för diagnotisering. Vidare sa min behandlare att de redan i mars, vid bedömningsmötet, ansett att jag har en ätstörning och att det är därför jag får påbörja behandling hos dem. Jag vet att det är så men jag vill ändå ha det svart på vitt. Hon yttrade inte ens "ätstörning utan närmare specifikation" utan sa bara ätstörning och ätstörningsproblematik, vilket fick mig att känna mig ännu mer malplacerad. Inte tillräckligt sjuk är en känsla jag har ofta, detta ökade styrkan i den känslan. Jag vill liksom ha det övertydligt, helst på papper. Jag vet inte varför jag är så känslig för det. Antagligen för att jag inte passar in i någon av de mer kända och "riktiga" diagnoserna som anorexia och bulimi. Jag vet att UNS också är en riktig diagnos men.. jag vill åtminstone höra henne säga det rakt ut. Vet inte hur jag ska gå till väga...

Vidare pratade vi om mål och förväntningar av behandlingen och diverse känslor. Vi gick även igenom ett papper med information om behandlingen, som jag fick med hem. Fick även med ett papper om Stepwise, som är ett program där min behandlare dels kommer intervjua mig enligt färdiga frågor och dels kommer jag få svara på frågor i ett datorprogram, en slags självskattning. Detta ska ge en slags profil om mina problem som visar promlemområden, ångestgrader och så vidare. Jag är rätt nyfiken faktiskt.

Jag fick även som en minihemuppgift att låna en bok som heter "Att övervinna hetsätning" och att införskaffa en mapp/pärm att samla viktiga papper i. Efter det och lite mer prat så bokade vi in sju nya tider, vilket känns skönt. Jag ska dit på måndag igen. Direkt efter Barcelonaresan typ. Jag har läst lite i boken. I början tyckte jag att den var bra, särskilt då den tog upp objektiv och subjektiv hetsätning. (Objektiv hetsätning är utefter en viss definition och det krävs en stor mängd av mat, medan subjektiv hetsätning inte behöver vara en särskild stor mängd utan att det räcker med känsla av kontrollförlust.) Dock när jag fortsatte läsningen idag blev jag väldigt triggad. Boken är från 2003 så tycker att vissa saker är lite felaktiga och boken nämner inte ens UNS, vilket gör det svårt för mig att relatera till den. Jag har köpt en bok i Dubai som heter "8 keys to recovery from an eating disorder" som jag än så länge tycker är bättre. Funderar på att ta med den på nästa möte och se om jag får läsa den istället.

Något som inte nämndes en enda gång var matschema, vilket gör mig rädd. Det är något jag känner att jag behöver så jag hoppas verkligen att det tas upp på måndag. Vet inte hur jag ska våga ta upp det om min behandlare inte gör det. Jag tycker det är jättejobbigt att ta upp saker som känns jobbiga, känsliga och dylikt för mig. Dels för att jag lätt börjar gråta då, vilket jag faktiskt gjorde under mötet och det var då vi hade den lilla diskussionen angående diagnoser. Efter mötet var jag riktigt trött, inte så konstigt kanske. Full fart var det ändå. Skulle köpa lite saker, bland annat en pärm, åkte och lånade den där boken, sen hem och hämta och lämna lite saker. Åka till mamma och lämna en bankdosa då hon är i flyttkaos och inte vet vart sin är. Sedan åkte jag och Erik till stan för att äta middag med det paret vi ska till Barcelona med. Det var väldigt triggande. Maten var inte ens god så kändes som ett slöseri av både pengar, tid, kalorier och energi. Jag åt ungefär hälften. Blä!

Nu sitter jag i soffan. Har bara gjort det idag och duschat. Varit med Erik. Ätit asmycket glass och aslite mat. Ångest. Känner mig fortfarande triggad av boken. Hoppas resan får mig att må bra. Är rädd att den ska trigga som fan dock. Hur mår ni?

Dubai och Capio.

Igår jobbade jag, rätt skönt ändå. Få tiden att gå. Vill att det ska bli onsdag trots rädsla, ångest och nervositet. På onsdag ska jag till Capio. Jag har ingen aning om vad som ska hända, förutom att jag troligen blir vägd... Har någon här gått i behandling på Capio, utan att vara inlagd alltså? Berätta gärna vad som händer ifall du vill då.

Dubai för förresten grymt kul! Men åt mycket och brände mycket pengar så har ganska mycket ångest över det. Är väldigt rätt för att bli tvångsvägd igen och att siffran ska vara lägre. Visserligen vet jag inte vad jag vägde när jag vägdes eller ens vad jag väger nu. Vill veta men samtidigt inte. Denna ständiga ångest.

Det var väldigt varmt ute, vilket var jobbigt. Vi badade två gånger. En gång i havet och en gång på ett stort vattenland. Havet var typ inte ens svalkande så vi var där i typ en timme. Vattenlandet var sjukt roligr, så där var vi en hel dag. Hade en del ångest över att gå runt så länge i bikini men det funkade. Är glad att jag köpte den nya jag hade med mig. Mycket finare än den förra, så det kändes ju bra.

Hej!

Hemkommen från Dubai idag. Det har varit riktigt kul men också jobbigt. Jag berättar mer senare. På onsdag ska jag till Capio.

Ångesten.

Jag har ju försökt äta mer senaste tiden. Ångesten är jobbig, särskilt när jag är ensam. Som nu. Mina ben är så jävla tjocka. Jag fattar inte hur de kan vara det ens? Speciellt mina vader. De är groteska och ser så jävla stora ut i förhållanden till resten av kroppen. Låren med. Men särskilt vaderna. Vill fettsuga dem. Nu. Drunknar i ångest. Vill spy upp all choklad jag ätit men vet att det är försent, och fel. Det som är så himla konstigt är att jag egentligen inte har stora storlekar i byxor, 34-36, och ändå är mina ben bland de största jag vet. Alltså nästan ingen har större vader än mig, förutom folk som är väldigt, väldigt överviktiga. Det förstör mina dagar. Jag mår så himla dåligt av det. Fattar inte hur jag ska klara mig utomlands eller en till sommar. Jag hade en klänning idag, en ganska kort så hela mina vader, knän (också tjocka, hur kan man ens ha tjocka knän?) och en jätteliten bit av låren syntes. Så himla fult. Ångrade mig så mycket att jag gick ut så. Hur fan ska jag klara det här? Jag vill inte leva det här livet.

Matlådor och ledighet.

Matlådor. Jag hatar matlådor. Det är så himla svårt att varje dag komma på något att äta på jobbet. Något "riktigt", lagad mat. Jag går sönder på insidan. Jag kämpar mot lite friskare val just nu. Äter mer än jag vill. Går så där. Ibland känner jag mig duktig men ibland paralyserar ångesten mig. Som nu. Sitter bara i soffan med kalorier i magen som jäser och gör mig tjock, tjockare, tjockast. Jag vill gråta men kan inte. Jag vill spy men får inte. Och mitt i allt det här ska jag fixa ännu mer att äta. Jag är inte sugen på någonting. Det är väldigt svårt för mig att ordna mat om jag inte är sugen. Varför måste jag välja vad jag ska äta för middag så här många timmar innan? Det känns inte normalt... Jag vet att det är det men ugh, det känns så jävla svårt. Stirrar in i kylen, i kylskåpet, i skafferiet, i kylen igen och så går det runt, runt.

Något positivt är att det är fredag idag. Så efter jobbet idag så är det helg. Fan vad skönt! Sen är det bara en veckas jobb kvar, sen är heltiden slut. Jag är trött, jag har ont, jag blir triggad och får ångest. För mycket ensamma tankar. För mycket tänk på kalorier, in och ut, mat, hets, svält och massa skit. Fan kan man inte bara snabbspola och vara frisk redan nu? Jag orkar inte med en sådan här svår kamp. Hur lyckas en med detta? Jag känner mig värdelös, som om jag inte kan någonting. Luften har gått ur, precis som orken och glädjen och fucking allt. Helt tom. Bara en stor fetklump i magen. Fan, varför åt jag? Fan, varför kan jag inte bara vara normal?

En annan positiv grej är att det är Eriks sista dag på jobbet idag, sedan går han på semester. Ska bli så himla bra! Äntligen få ordentligt med tid för varandra. Särskilt efter nästa vecka. Dessutom åker vi utomlands nästa helg. Vi har fortfarande inte bestämt var så det är lite stressigt. Tips är välkomna, inte Turkiet. Där har vi varit. Likaså med Barcelona, för vi har dels varit där och ska dels dit på en weekend på ett annat par sista helgen i augusti.

Tom.

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Känner mig så himla tjock. Vill svälta. Är trött. Vill mest bara sova bort hela veckan. Orkar inte jobba men måste. En och en halv vecka kvar typ.

Det perfekta skulle vara att mysa ner sig i soffan med täcke och älskling, kolla på film och äta choklad. Utan att bli tjockare.

Känner mig lite hetssugen. Så jävla jobbigt. Vill att hela dagen ska ha gått så jag kan ha kommit hem igen. Jobbet är fan tungt. Det är inte ett särskilt svårt jobb men det är tungt och slitsamt. Min kropp gör ont. Tänker att jag åtminstone bränner många kalorier. Minst 700, troligen mer. Kan jag inte bara få vakna upp smal och frisk från ätstörningen? Jag har så många plagg i garderoben jag inte vågar ha p.g.a tjockkänslor. Så jävla dumt.

Energilös.

Jag vill bli frisk men jag behöver hjälp. Jag orkar inte vänta mer. Även fast jag vet att det inte är lång tid alls nu. Snart så kommer jag sitta mittemot en psykolog med ångest. Och jag lär gråta igen när jag tvingas vägas. Jag hoppas att det är värt det, jag hoppas att det kommer hjälpa mig, på riktigt. Jag är så trött nu. Så jävla matt.

En ätstörd vecka senare..

Efter en dålig mathelg "hetsade" jag 280 gram rulltårta. Fick sådan ångest att jag bestämde mig för att spy. Fick upp lite innan jag avbröt av ångest och blandade känslor. Nu har jag ont i halsen och ska försöka hitta något att köpa till middag att ha på jobbet. Vill inte alls egentligen men vet att jag borde. Har berättat för Erik om den där gången jag spydde och att jag fastade i 24 timmar på jobbet. Avbröt fastan tack vare honom, hade planerat att fasta i minst 40 timmar. Glad och ledsen över att det inte blev så. Har ont i halsen och huvudet nu. Känner mig så jävla dum.