Får jag ge upp nu? Jag har ju faktiskt försökt.

Det känns som att ingenting spelar någon roll. Det kommer inte bli bättre. Det känns som att jag bara måste acceptera att jag hatar min kropp. Jag kan inte sluta och jag får inte ändra på den. Världen går under och jag skuldbelägger mig själv. Vad innebär friskhet? Jag äter någorlunda regelbundet. Det skulle få bort tankarna sa dem men tankarna är kvar. Jag borde sluta äta så mycket som jag gör nu. Troligen alldeles för mycket. Vågar knappt tänka på vikten. Lär ju ha dubblat sedan innan sommaren. Det känns verkligen så. Även om jag vet att nej, så är det inte. För då hade jag inte fått på mig mina kläder. Men ändå. Det kliar och skaver. Jag vill ut ur min kropp men det går inte. Klaustrofobi i mig själv. Jag hatar att vara ensam. Ångesten blir mycket starkare då. Inget som distraherar. Jag vill bara lägga mig ner och blunda tills allt är över. Får jag ge upp nu? Jag har ju faktiskt försökt.

Blir man ens helt frisk?

Jag har varit borta länge, jag vet. Skjutit upp det. Det jag är bäst på. Jag gick på dagvården i 19 veckor. Skulle sedan börja i öppenvård. Tre samtal senare har min behandlare tydligen slutat, jag tror avskedad, och allt känns bara kaos. Jag funderar på att be om att bli remitterad till SCÄ. Trött på Capio nu. Har ni några erfarenheter? Tvivlar ibland på att jag kan bli mer frisk än jag är nu. Är i något jävla mellanläge. Följer väl inte ordinationen helt men dietar inte. Exponerar mig med kläder men avskyr hela min kropp. Tankarna är detsamma. Men jag kommer ju inte dö så jag kanske inte spelar någon roll längre? Fysiskt lidande går före psykiskt och jag är inte nära på att kollapsa av hjärtsvikt. Hah. Nej, har ingen aning om vad som händer. Funderar på att bara avsluta "behandlingen" helt.