Ätstörning - Att hitta sig själv eller skapa ett nytt själv på ett destruktivt sätt.

Jag har gjort en neuropsykiatrisk utredning och nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom. Det känns okej.

Att försöka vara frisk går helt okej. Jag äter någorlunda regelbundet, någorlunda tillräckligt, kompenserar inte men har svårt att få bort de kroppskontrollerande beteendena. Ångesten är kvar. Känns extra påtagligt idag. Kryper under huden och det känns som att det är någon annan som styr mina tankar. Jag kommer aldrig undan. Kroppen är ständigt närvarande, påfrestande närvarande. Känner fettet överallt. Även där det inte finns. Tittar på mina händer allt för ofta för att kontrollera om de ändrats, om de blivit större. Inbillar mig att låren inte får plats på stolen och att magen ramlar ner i golvet. Det är ju inte så men det känns så. Armarna ska vi inte ens prata om. Jag vet att det inte är realistiskt, äkta eller trovärdigt men känslan kan bli så stark ibland. Ångesten nästan kväver.

Jag har nog både försökt att hitta mig själv och trycka bort mig själv genom ätstörningen. Tryckt bort, eller snarare flytt, genom att springa för långa rundor med för lite mat i kroppen. Försökt springa bort mig själv, min kropp. Försökt göra mig mindre. Ta mindre plats. Bli mindre mig själv och mer något annat. Jag har försökt hitta mig själv genom att gräva. Gräva djupt i halsen. Kan den person jag vill vara komma fram? Letar längre och längre ner. Ingenting. Tomt. Är jag ingenting? Är jag tom?

Vissa dagar är bra så klart. Många är. Jag mår bättre nu än tidigare. Dock inte helt bra än. Jag har ingen kontakt med Capio längre. Väntar på SCÄ. Har du någon åsikt eller erfarenhet du vill dela med dig av?

Blir man ens helt frisk?

Jag har varit borta länge, jag vet. Skjutit upp det. Det jag är bäst på. Jag gick på dagvården i 19 veckor. Skulle sedan börja i öppenvård. Tre samtal senare har min behandlare tydligen slutat, jag tror avskedad, och allt känns bara kaos. Jag funderar på att be om att bli remitterad till SCÄ. Trött på Capio nu. Har ni några erfarenheter? Tvivlar ibland på att jag kan bli mer frisk än jag är nu. Är i något jävla mellanläge. Följer väl inte ordinationen helt men dietar inte. Exponerar mig med kläder men avskyr hela min kropp. Tankarna är detsamma. Men jag kommer ju inte dö så jag kanske inte spelar någon roll längre? Fysiskt lidande går före psykiskt och jag är inte nära på att kollapsa av hjärtsvikt. Hah. Nej, har ingen aning om vad som händer. Funderar på att bara avsluta "behandlingen" helt.

Meningslöst som vanligt.

Jag ser verkligen ingen mening med livet. Jag lever enbart för andra och så ska det ju inte vara. Samtidigt blir en skammad för att en inte vill leva. "Tänk på de som älskar dig!". Eh, ah det är ju det jag gör. Jag tuggar i mig mina måltider men ser ingen mening med det heller. Kommer enbart ihåg en förskönad bild av svälten, jävla äs som försöker lura en. Svältkickar och en känsla av kontroll. Det är det jag minns. Glömmer liksom bort de dagarna en var så jäkla svag och hade ont i kroppen, de dagarna en grät i timmar för att en inte kunde äta eller för att en ätit för mycket. Alla hetsätningar. Är så glad att jag inte har problem med hets längre. Är dock rätt troligt att det skulle komma tillbaka om jag helt gick tillbaka till äs.

Allt är bara ångest, mörker och meningslöshet. Vill bara göra dumma saker men det ska jag ju inte. Nä. Ska tydligen bara leva i min egen misär och hoppas att jag inte landar på psyket. Min mamma visste tydligen om denna blogg och har haft lite koll. Hon har inte brytt sig ett piss om min ätstörning då "jag åt", tydligen måste en väga 40 kilo för att det ska klassas som allvarligt. Komiskt, då UNS och anorexi har snarlik dödlighet. Så hon vet att jag köpte tram = jag måste kasta dem när de kommer. Bra men ändå jävligt dåligt. Synd att något sånt måste ske för att hon ska bry sig. Aja. Förhoppningsvis kan jag ju få något utskrivet. Klarar liksom inte denna ångest längre. Det går inte.

Oro.

Idag har jag skrivit en tenta. Min sista tenta på ett tag. Jag har nu tagit ett studieuppehåll pga att jag ska börja en dagvårdsbehandling för min ätstörning. Jag har, som ni vet, fram tills nu gått i öppenvård men tyvärr inte känt mig tillräckligt hjälpt av det. Det känns så himla svårt och konstigt. Att vara student är en sådan stor del av min identitet, att studera är något jag alltid gjort. Dagvården börjar på måndag och jag är mer än nervös. Det känns som att jag inte är tillräckligt sjuk, för att jag är normalviktig. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så. Jag argumenterar alltid för att alla kan drabbas av en ätstörning, oavsett kön/ålder/etnicitet/vikt/klass osv. Det är bara så svårt att applicera på sig själv. Någon annan som känner igen sig i att kunna TÄNKA logiskt men KÄNNA något helt annat?

Det måste bli bra nu.

Jag har fått datum för dagvården nu. Jag börjar 15/2. Känns både väldigt nära och långt bort. Är orolig, har ångest och är stressad. Känslor om misslyckande pga studieuppehåll. Får inte tänka så men kan inte låta bli. Jag fick A på min b-uppsats, som handlade om ätstörningar komiskt nog. Det kändes bra men rätt snabbt försvann glädjen och tänkte bara "Jahapp.". Det är väl lite tråkigt men jag är fortfarande glad och stolt över uppsatsen även om det inte känns så bra som det brukar. Min klass har slagits ihop med en annan. De nya känns faktiskt väldigt snälla och roliga, vilket är ännu en anledning till att det känns fel att ta ett uppehåll.

Vidare så har jag berättat för mamma om min ätstörning och behandling. Hon tog det väl okej men tycker lite i efterhand att hon fortsätt med dumma kommentarer. Känner mig så trött på henne när hon håller på. Hon jämförde våra "problem" och frågade om hon hade en ätstörning lite skämtsamt. Det gjorde ont och kändes förminskande. Jag har dock inte berättat för pappa än. Vet inte hur jag ska göra. Känns som jag kommer att krossa hans hjärta.

Blandade känslor kring dagvården. Är rädd att det kommer vara mer fokus på symptomen och inte måendet. Vi får se. Jag kommer fortsätta vara en sådan där jobbig klient/patient som ifrågasätter och dylikt. Jag älskar hur kritisk jag är och hur min utbildning gett mig mer kunskap kring detta. De påstår bl.a att de bedriver starkt evidensbaserad behandling, dvs att behandlingen har mycket stöd i forskningen. Jag ska be om att få se den forskningen. Är trött på att folk använder forskning på fel sätt. Aja. Jag kommer få en ny behandlare iom att jag byter vårdnivå. Det känns läskigt men har träffat personen tidigare, på mina luncher där, och han är trevlig och rolig. Jag hoppas att det blir bra. Det måste bli bra nu.

Update.

Jag åt frukost idag. Det var svårt. Senaste tiden har varit svår. Det gick ju rätt bra ett tag, med regelbundenheten och så men ah.. Jag vet inte riktigt vad som hände. Triggad av allt känns det som. Imorgon har jag möte på Capio, kommer få veta när jag börjar dagvård då. Ah, det är bestämt nu. Jag klarar inte av att plugga, jobba och ta kampen mot ätstörningen hela tiden samtidigt. Motivationen för skolan är inte direkt på topp heller så tror att det kan komma mycket gott ur detta. Jag är dock sjukt nervös. Antingen börjar jag i februari eller i mars. I början hoppades jag på mars, så jag skulle hinna läsa två kurser istället för en. Men nu hoppas jag på februari. Orkar inte mer. Vill typ börja idag. Jag vet dock inte hur jag ska berätta för mina föräldrar. Det känns svårt.

Sitter i soffan nu och väntar mest på att tiden ska gå. Jag har seminarium vid 14 så har nästan två timmar att döda innan jag åker. Vet inte vad jag ska göra efter. Jag hoppas att en kompis kan ses men känns inte så troligt. Är rädd för att det ska bli deppigt. Igår var det riktigt tungt. Mycket ångest. Hoppas på en bättre idag. Både gällande hur jag mår och hur jag äter. Äter jag tillräckligt så får jag träna. Jag vill verkligen träna nu. Få tillbaka min kondition liksom. Jag hoppas att det går.

Imorgon ska jag vägas dessutom, sjukt nervös.

TW

Det är riktigt jobbigt nu. Var hos en kompis i torsdags, så triggande. Åt frukost, en fralla, vid 10. Sedan åt jag ett äpple och lite vindruvor vid 22. Dagen efter, alltså igår, hoppade jag över frukosten innan lunchen på kliniken. Hade tagit fel på tiden så blev inget riktigt möte, mest ett litet motivationssamtal som fick mig att gå och äta lunchen fast jag inte ville. Grät så mycket, både innan och under det lilla mötet. Grät halva bussresan dit. Grät under halva tiden jag åt lunchen, som jag dessutom bara klarade av att äta halva av. Grät ännu mer hemma. Jag tycker synd om Erik. Att jag utsätter honom för detta. Det är svårt nu. Dock hjälpte det, kunde äta någorlunda regelbundet igår. Idag har jag även ätit frukost, vilket jag antar är bra. Vet inte hur det blir resten av dagen men hoppas på det bästa.

Jag hatar när ångesten är så här stark. Kollat på totalt sex filmer igår och imorse. Jag klarar inte av att inte göra något. Jag måste koncentrera mig på något. En kompis, den triggande, ställde in idag. Men lyckades få en annan att träffa mig, så nu väntar jag bara. Jag hatar det här. Att inte kunna vara själv utan att må så här jävla dåligt. Jag hatar att må dåligt. (Okej, vem gör inte?) Jag vet inte hur det blir med någonting. På måndag ska jag och min behandlar prata om hur vi ska göra med behandlingen och vad jag behöver. En del av mig skriker dagvård men en annan vill vara duktig och gå i skolan, leka normal och inte berätta något för mina föräldrar. Det här är så jobbigt. Jag hatar ångest.

Jag är inte redo.

Jag är långt ifrån färdig och min behandlare började prata om hur vi kanske ska trappa ner behandlingen. Jag grät och grät och grät. Det hjälpte inte att känslan av misslyckande efter lunchen satt i. Jag klarade inte av att äta upp på kliniken. Fattar inte varför. Min behandlare tyckte nog synd om mig. Så hon bokade in en möte redan idag igen om jag ville. Om jag inte ville komma så ville hon åtminstone höras vid på telefon. Hon kan vara så fin ibland. Jag är inte redo att trappa ner. Isåfall slutar jag hellre helt och återgår till ätstörningen. Känns dumt att det ska vara så svart eller vitt, allt eller inget men så känns det.

Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag ska orka. Behandlingen tar så mycket ork och jobbet slukar en hel dag i veckan. Förutom förra och denna vecka då jag lyckats boka in mig på extrapass. Bra pengar men jobbigt när jag knappt kommit igång med min uppsats.

Efter mötet lyckades jag få i mig ett mellanmål men ingen middag. Har inte ätit frukost än heller. Vet inte hur jag ska göra. Allt känns bara så tungt. Vill gråta men det kommer inga tårar. De lär väl rulla fram under mötet då jag absolut inte vill gråta.

Trött.

Precis ätit en macka till frukost och ska åka till ätstörningsenheten om en timme, där jag dels ska äta lunch och dels ha möte. Är nervös som vanligt men extra idag då jag ska lägga upp maten på min tallrik själv för första gången. Vill nästan strunta i det men det kan jag ju inte. Ångesten är redan närvarande och jag vill mest bara gå och lägga mig igen. Jag har även för mig att jag ska vägas idag, efter lunchen. Känns sjukt jobbigt och onödigt. Jag är trött.

Inte konstigt att jag knappt pluggat något när jag inte har varken motivation eller ork. Jag vill bara spela spel, skratta och sova. Inget annat.

Hamsterdam!

Jag har köpt en hamster nu. Köpte honom i fredags. Han är så söt! En dvärghamster, campbell. Vit och grå och så liten. Älskar honom! Det är mitt bästa köp på länge! Lite komiskt dock att när jag berättade det för mamma så sa hon att hon hade funderat på att köpa en hamster till mig i julklapp haha. Bra tålamod jag har.. Nej men är sjukt nöjd. Han heter Hamsterdam!

Maten går så där. Äter väl ganska regelbundet men alltså.. Jag mår lika dåligt för det, om inte sämre. Gått i behandling länge nu och är orolig över att det knappt hjälper. Jag är rädd. Vad händer när mina 30 träffar är klara? Jag vet att jag inte kommer vara klar. Vill bara lägga mig ner och gråta när jag tänker på det. Hur håller man motivationen uppe?

Orkelös.

Hatar att allt känns så tungt. Jag känner mig så himla trött på allt. Vill sova bort alla problem, varför kan jag inte göra det? Maten går så där.. Det är kämpigt. På onsdag ska jag testa en provlunch på dagbehandlingen. Läskigt som fan. Vi har gjort om min behandlingsplan lite. Jag vägrar ju dagvård pga vill inte sluta skolan så vi har kommit på ett mellanting. Istället för 20 träffar utspritt på 20 veckor så blir det 30 träffar. Vet inte antal veckor då. Istället för en träff per vecka blir det två. Istället för vägning en gång i veckan blir det varannan, för triggande för mig. Det förstör bara halva veckan. Ska dessutom, om provlunchen känns bra, äta lunch på kliniken två gånger i veckan. Det är fan mycket nu. Trött som fan. Samtidigt så jobbar jag varje söndag och pluggar. Känns som att jag aldrig är ledig. Hemtenta som ska in i veckan dessutom. Suck...

Frukost.

Sitter och äter frukost. Känns så konstigt. I tisdags hade jag ett rätt så dåligt möte med min behandlare, kände mig väldigt omotiverad. Men igår hade vi verkligen ett bra möte, riktigt bra! Känns skönt! Jag hoppas att det fortsätter i samma stil. Jag behöver det här.

Trött.

Ni är så fina, jag hoppas ni vet det. Uppskattar era kommentarer så mycket.

Det blev ändå bättre efter mitt samtal hos behandlaren i onsdags. Vi pratade om att eventuellt utöka behandlingen lite. Är ju lite intresserad av dagvård men vill inte ta studieuppehåll. Tanken är att jag ska börja med två samtal i veckan igen, istället för ett. Sen skulle min behandlare prata med sina chefer om det är möjligt att jag t.ex. kan gå i en terapigrupp i veckan och äta lunch en gång i veckan där. Jag hoppas verkligen det! Fast är så klart rädd med. Livet känns jobbigt. Är så stressigt i skolan och känner massa saker jag inte vill känna. Igår var dock första dagen sedan i fredags som jag inte grät, så det var ju skönt. Hoppas det håller i sig.

Ensamheten äter upp mig.

Mår fortfarande sjukt dåligt. Låg och grät över att Erik skulle gå till jobbet idag, ångesten gjorde att jag inte ville vara ensam. Så sjukt jobbigt. Känner mig så elak mot honom.. Han blir ju så ledsen. Vill inte få honom att må dåligt. Skäms så förbannat hela tiden.

Maten går så himla dåligt... Gick ju ganska bra med regelbundenheten förut, nu går det skit. Orkar inte, hatar allt. Vill mest bara dö. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Har en föreläsning idag, vill inte ens gå men måste. Efter det har jag ÄNTLIGEN möte på ätstörningsenheten. Jag ska nog ta upp att jag behöver mer stöd, att dagvård inte kommer att funka men att jag kanske behöver två möten i veckan istället för ett. Jag har ingen motivation just nu. Hoppas på att kunna träffa en kompis efter mötet, träffat henne de två senaste dagarna och det har hjälpt så himla mycket.

Har vägning idag också, på mötet alltså. Klockan 16:15... Vet inte hur jag ska motivera mig att vilja äta något till dess. Jävla ätstörda tankar och känslor. Hatar det här...

Det känns tungt nu.

Hej! Hur mår ni? Sätter en TW på inlägget, iaf slutet.

Jag mår så där. Det är svårt att hålla motivationen uppe gällande behandlingen. Det är lite olika från dag till dag. Det var ju ett tag sedan jag hade samtal och dröjer en hel vecka till. Min behandlare är tyvärr bortrest. Jag tycker det känns väldigt jobbigt eftersom att jag ser henne som en stor del av behandlingen, så klart. Vi pratade sist bland annat om dagvård. Vi ska se om det går att kombinera med studier för jag tycker nog att det här känns lite för svårt för att klara av på egen hand.. Samtidigt känns dagvård jätteläskigt m.m.

Jag har börjat träna. Det är väldigt läskigt för jag vet inte om det är ätstörningen eller jag som vill. Tror det är lite både och. Har börjat mest med styrka, då konditionsträning är väldigt kopplat till kalorier, ångest, kompensation och ja, ätstörning helt enkelt.

Mamma triggar mig rätt mycket. Hon sover en del hos mig och Erik nu när hon renoverar så mycket i sin nya lägenhet. Det är jobbigt. Jag får jämt skriva självregistreringen lite snabbt i telefonen.. Hon triggar mig rätt mycket. Idag kom vi tyvärr in på samtalet träning medan vi fikade. Liksom.. som att situationen inte redan var jobbig. Jag vet inte om jag ska berätta om behandlingen/ätstörningen för henne eller inte.

Just nu känner jag mig rätt triggad. Har egentligen ätit för lite samt tränat styrka idag. Kanske 900 kalorier in max. Ändå vill jag gå tillbaka till gymmet och bränna kalorier genom konditionsträning. Jag vet att det är ätstörningen som vill det och att det är för att kompensera så just nu försöker jag verkligen att göra något annat. Satt nyligen och kollade på thinspo, så jääävla dumt och triggande. Motivationen sviktar verkligen just nu och jag vill bara gå ner 20 kilo NU! Jag mår så jävla dåligt i den här kroppen, trots att jag inte vill det. Känns som att det är två delar i mig som drar åt var sitt håll. Det friska och det sjuka. Vill mest bara gråta..

Ensam.

Jag har haft en tenta idag och jag hoppas att det gick bra.

Just nu sitter jag i soffan, har nyss ätit lunch. Det är nog det svåraste med behandlingen att äta lunch. Helst något riktigt, inte mellanmål utan mat-mat. Jag har dock inte klarat det så bra.. Men både igår och idag har jag ätit en riktig lunch, även om portionerna kanske inte var fullstora. Nåväl, bättre än inget. Jag är trött nu. Samtidigt som jag är så himla uttråkad. Jag vill göra något men vet inte vad.

Mamma "bor" hos mig och Erik för stunden. Det är kaos i hennes lägenhet. För mycket renovering. Jag orkar egentligen inte men har väl inget val. Hon är jobbig och triggande men jag försöker att äta middag ändå. Det går okej. Tror det kommer gå bättre när hon åker tillbaka till sig. När det nu kan tänkas vara...

Jag är ensam. Klockan är snart tre. Erik kommer hem antagligen runt åtta och mamma lär komma hit rätt sent också, båda jobbar just nu. Inte för att jag saknar mamma eller så, förklarar bara att jag är ensam. Jag vet inte egentligen vad jag vill göra ens. Kanske umgås med någon? Någon ny människa? Som är rolig och trevlig, som är enkel att prata med. Aja.. jag lär väl sitta här. Kanske går och träna. Hur som helst, ensam.

Capio och Stepwise.

Igår var jag på Capio igen. Mitt tredje möte. VI gjorde Stepwise-övningen. Kändes jobbigt men bra. Skönt att gå igenom resultatet efteråt och se att det verkligen inte var bra, att jag inte mådde bra. Hon pratade även om ospecifierad ätstörning och atypisk anorexi och atypisk bulimi. Kändes skönt att liksom få lite bekräftelse eller vad jag ska säga. Har ju hela tiden tvekat att söka hjälp då jag inte känt mig sjuk nog, och annat med så klart men det har varit en stor faktor.

Jag var där i två timmar. Förutom Stepwise pratade vi lite om boken jag läser och om självregistrering som jag ska börja med idag. En ska skriva dag, datum och tid. När en äter eller dricker något. Var man var när man gjorde det, med vem. Om en kände att en åt för mycket så skulle en göra en stjärna i en viss kolumn. Om man använde en kompensationsteknik skulle en skriva det och varför. En ska också skriva ner sina hetsätningar. Sedan finns en rätt stor kolumn för att fylla i vad man känner och tänker, detta ska helst göras samtidigt som en faktiskt äter. Detta för att kanske kunna hindra ett dåligt beteende, t.ex. kräkning. Det känns bra men läskigt. Vi får se hur det går.

Möte två.

Helgen i Barcelona var rätt blandad. Den var ganska triggande då vi var med ett annat par. Dels jobbigt att äta med dem och ibland jobbiga kommentarer. Jag tycker heller inte att vi åt på några bra ställen, vilket gjorde det ännu svårare att få ner maten. Men det funkade. Och jag hade kul också! Särskilt med Erik. Vi var bland annat på ett akvarium, vilket var så mysigt! Efter det tog vi någon drink och fika.

Kom hem natten mellan söndag och måndag. Sov fyra timmar innan jag skulle upp. Behandlingsmöte på Capio. Det gick bra och var intressant. Vi formulerade en s.k personlig beskrivning, där vi genom olika rutor försökte beskriva min ätstörning. Rutornas överskrifter var "Övervärdering av figur, vikt och utseende samt kontroll över detta", "Strikt bantning: icke-kompensatoriskt viktkontrollerande beteende", "Hetsätning", "Konsekvenser av ätstört beteende", "Kompensatoriskt beteende", "Händelser som väcker känslor som är svåra att hantera/förändring i stämningsläge" och "Vad har fått stå tillbaka pga ätstörningen?". Jag tycker att det gick riktigt bra. Var jobbigt så klart men känns skönt att min behandlare även fått en klarare bild av mina problem.

Vidare fick jag en liten hemläxa, att fortsätta att läsa boken och markera när det är något jag känner igen mig i, inte känner igen mig i och om det är något jag vill diskutera. Nästa gång jag ska dit är på måndag, så det känns som att det är lite lång tid emellan men det var för att ingen av oss kunde samtidigt innan dess. Hur som helst så är det Stepwise som gäller då. Är nyfiken men nervös. Kommer ta ungefär två timmar, lär vara känsligt. Jag hoppas att det går bra.

Just nu sitter jag i soffan, sjuk. Varit sjuk sedan i måndags men det har varit värst sedan i tisdags. Igår missade jag t.o.m skolans första föreläsning pga sjukdom. Orkar inte. Jag hatar att missa saker i skolan, det är så jobbigt. Dock är Erik ledig denna vecka, hans sista semestervecka, och han har varit så fin med mig. Tagit hand om mig så väl. Han är fan det bästa jag har.

Capio.

Igår var jag på Capio. Det var läskigt. Erik följde med som stöd och väntade i väntrummet under samtalet.

Min behandlare är samma person som hade bedömningssamtalet med mig, fem månader tidigare. Jag har fått vänta fem månader. Det är stört. Nästan ett halvår av sjukdom. (De säger att de har en väntetid på tre månader men eftersom att det blev sommar efter tre månader så skulle folk ha semester, vilket resulterade i att jag och antagligen många andra fick gå och vänta ett tag till.) Behandlaren beklagade sig dock över detta, vilket kändes skönt.

Vi gick igenom information om behandlingen. En speciell KBT inriktad på ätstörningar som kommer sträcka sig över ungefär 20 veckor. Vi gick även igenom Stepwise, som jag ska få göra på mitt andra möte. (Vi räknar det första på måndag, då det igår mest var information och lägescheck.) Vidare pratade vi även om hur jag mådde nu, hur det varit under väntetiden och så. Det var rätt jobbigt. Svårt att uttrycka sig. Jag är fortfarande förvirrad över saker. Jag tog upp diagnos när det talades om Stepwise. Stepwise är inte något som används för diagnotisering. Vidare sa min behandlare att de redan i mars, vid bedömningsmötet, ansett att jag har en ätstörning och att det är därför jag får påbörja behandling hos dem. Jag vet att det är så men jag vill ändå ha det svart på vitt. Hon yttrade inte ens "ätstörning utan närmare specifikation" utan sa bara ätstörning och ätstörningsproblematik, vilket fick mig att känna mig ännu mer malplacerad. Inte tillräckligt sjuk är en känsla jag har ofta, detta ökade styrkan i den känslan. Jag vill liksom ha det övertydligt, helst på papper. Jag vet inte varför jag är så känslig för det. Antagligen för att jag inte passar in i någon av de mer kända och "riktiga" diagnoserna som anorexia och bulimi. Jag vet att UNS också är en riktig diagnos men.. jag vill åtminstone höra henne säga det rakt ut. Vet inte hur jag ska gå till väga...

Vidare pratade vi om mål och förväntningar av behandlingen och diverse känslor. Vi gick även igenom ett papper med information om behandlingen, som jag fick med hem. Fick även med ett papper om Stepwise, som är ett program där min behandlare dels kommer intervjua mig enligt färdiga frågor och dels kommer jag få svara på frågor i ett datorprogram, en slags självskattning. Detta ska ge en slags profil om mina problem som visar promlemområden, ångestgrader och så vidare. Jag är rätt nyfiken faktiskt.

Jag fick även som en minihemuppgift att låna en bok som heter "Att övervinna hetsätning" och att införskaffa en mapp/pärm att samla viktiga papper i. Efter det och lite mer prat så bokade vi in sju nya tider, vilket känns skönt. Jag ska dit på måndag igen. Direkt efter Barcelonaresan typ. Jag har läst lite i boken. I början tyckte jag att den var bra, särskilt då den tog upp objektiv och subjektiv hetsätning. (Objektiv hetsätning är utefter en viss definition och det krävs en stor mängd av mat, medan subjektiv hetsätning inte behöver vara en särskild stor mängd utan att det räcker med känsla av kontrollförlust.) Dock när jag fortsatte läsningen idag blev jag väldigt triggad. Boken är från 2003 så tycker att vissa saker är lite felaktiga och boken nämner inte ens UNS, vilket gör det svårt för mig att relatera till den. Jag har köpt en bok i Dubai som heter "8 keys to recovery from an eating disorder" som jag än så länge tycker är bättre. Funderar på att ta med den på nästa möte och se om jag får läsa den istället.

Något som inte nämndes en enda gång var matschema, vilket gör mig rädd. Det är något jag känner att jag behöver så jag hoppas verkligen att det tas upp på måndag. Vet inte hur jag ska våga ta upp det om min behandlare inte gör det. Jag tycker det är jättejobbigt att ta upp saker som känns jobbiga, känsliga och dylikt för mig. Dels för att jag lätt börjar gråta då, vilket jag faktiskt gjorde under mötet och det var då vi hade den lilla diskussionen angående diagnoser. Efter mötet var jag riktigt trött, inte så konstigt kanske. Full fart var det ändå. Skulle köpa lite saker, bland annat en pärm, åkte och lånade den där boken, sen hem och hämta och lämna lite saker. Åka till mamma och lämna en bankdosa då hon är i flyttkaos och inte vet vart sin är. Sedan åkte jag och Erik till stan för att äta middag med det paret vi ska till Barcelona med. Det var väldigt triggande. Maten var inte ens god så kändes som ett slöseri av både pengar, tid, kalorier och energi. Jag åt ungefär hälften. Blä!

Nu sitter jag i soffan. Har bara gjort det idag och duschat. Varit med Erik. Ätit asmycket glass och aslite mat. Ångest. Känner mig fortfarande triggad av boken. Hoppas resan får mig att må bra. Är rädd att den ska trigga som fan dock. Hur mår ni?

Dubai och Capio.

Igår jobbade jag, rätt skönt ändå. Få tiden att gå. Vill att det ska bli onsdag trots rädsla, ångest och nervositet. På onsdag ska jag till Capio. Jag har ingen aning om vad som ska hända, förutom att jag troligen blir vägd... Har någon här gått i behandling på Capio, utan att vara inlagd alltså? Berätta gärna vad som händer ifall du vill då.

Dubai för förresten grymt kul! Men åt mycket och brände mycket pengar så har ganska mycket ångest över det. Är väldigt rätt för att bli tvångsvägd igen och att siffran ska vara lägre. Visserligen vet jag inte vad jag vägde när jag vägdes eller ens vad jag väger nu. Vill veta men samtidigt inte. Denna ständiga ångest.

Det var väldigt varmt ute, vilket var jobbigt. Vi badade två gånger. En gång i havet och en gång på ett stort vattenland. Havet var typ inte ens svalkande så vi var där i typ en timme. Vattenlandet var sjukt roligr, så där var vi en hel dag. Hade en del ångest över att gå runt så länge i bikini men det funkade. Är glad att jag köpte den nya jag hade med mig. Mycket finare än den förra, så det kändes ju bra.