Capio besök ett.

Jag har precis varit på Capio i en timme. Det var så himla jobbigt men psykologen var riktigt snäll. Vi gick igenom ganska många frågor. Sedan skulle jag vägas, vilket slutade med att jag grät. Efter vägningen, där jag valde att vägas baklänges för att inte se siffran, skakade jag en del och hade dåligt fokus. Vi gick in på hennes kontor igen och gick igenom lite fler frågor. Jag står nu i kö för öppenvård. Jag tycker att det känns jättejobbigt men jag tror att det blir okej. Det är ju ändå en väntetid så vi får se hur lång tid det tar.

Äcklig.

Jag känner mig så jävla tjock och äcklig. Jag hatar mig själv. Jag är så trött på det.


I fredags gjorde jag tentan i juridik. Sex timmar hade vi på oss. Jag fick ändå stressa på sista frågan. Är så jävla rädd för att få F.

Jag har varit så himla dålig på att uppdatera men det har varit så mycket hela tiden. Pluggat hela nätterna m.m. På torsdag händer mycket. Dels är det mätarkväll i lägenheten jag och Erik ska flytta in i. Det ska bli kul. Dels ska jag till ätstörningsenheten innan. Så jävla rädd. Jag tänker vägra vägning ifall de vill det. Jag har inte ens vägt mig själv på jättelänge. Sådan sjuk ångest. Kan ingen bara trolla bort de värsta kilona? Jag hatar att vara tjock. Det gör mig rädd för att de inte kommer hjälpa mig. Fast ofta undrar jag om jag ens vill ha hjälp eller om jag ens behöver den?

Jag vill inte.

Jag fyllde tjugo igår. Det var trevligt och det gör mig glad. Det känns konstigt. Konstigt att inte vara tonåring längre, konstigt att tjugo låter så mycket mer vuxet än nitton. Känns som att jag måste bli mer asvarsfull men ändå inte. Det känns konstigt och jobbigt att jag nu är tjugo och fortfarande har problem med mat m.m. Att det varit så här i snart tre år. (Fast undermedvetet och mildare mycket längre, vilket också är tragiskt.) Det känns jobbigt att mormor och gammelmormor inte är här. Jag saknar dem så himla mycket. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag hantera mina känslor? Jag vill ha kul, som andra tjugoåringar men det är svårt. Svårt med ångest. Svårt med allt. Jag minns dagarna då jag trodde att jag skulle vara död innan jag var tjugo. Jag blir så ledsen. På mig själv, på mamma, på pappa, på samhället. På allt. Jag vill inte ha ett till år fyllt av ångest, självhat och destruktiva tankar och beteenden.

Jag vet inte vad jag ska tänka.

Jag skickade en egenanmälan i söndags, som antagligen räknades som inkommen i måndags. Idag, tisdag, ringde Capio upp. Fick ett möte inbokat den 26:e mars. Jag är rädd. Jag trodde inte att det här skulle gå så fort. Tänk om jag inte är tillräckligt sjuk? Tänk om jag inte får en diagnos? Tänk om jag faktiskt får en diagnos? Allt känns jätteläskigt och jobbigt just nu.

Jag tänker på er.

Jag vill bli frisk samtidigt som jag absolut inte vågar. Varför är det så här? Jag berättade för Erik om min rädsla att börja spy när vi flyttar. Han blev ledsen och fortsatte att peppa till att söka hjälp. Så vi kollade runt lite. Igår skrev vi ut en egenanmälansenkät till SCÄ och jag ska troligen fylla i den snart, samt Capios egenanmälansenkät men den är på nätet så det är skönare.  Samtidigt tvekar jag. Precis som vanligt.

Fast jag tror att jag kommer söka nu. Rädslan att börja spy är fan för stor för att låta bli. Dessutom är det så lång väntetid så kommer ju ändå ta lång tid innan jag faktiskt får hjälp. Lär hinna ändra mig tusen gånger fram och tillbaks hurvida jag vill ha hjälp eller inte men jag tänker att när de väl hör av sig så kanske jag är i en period där jag vill bli frisk? Eller att jag åtminstone tar chansen, kollar läget och ser om man blir mer motiverad där om jag nu inte skulle vara det.

Mina matvanor är så jävla fucked up så det är sjukt frustrerande att veta vad jag ska skriva på blanketten. En fråga är vad äter du under en dag? Och så har de punktat upp frukost, lunch, middag och två-tre mellanmål eller något. Jag äter så sjukt olika från dag till dag. En dag kan jag ligga på 400 kalorier för att nästa pressa i mig 4000. Jag tror att jag helt enkelt får skriva att det varierar och att mina problem går i olika perioder där jag både äter och tränar olika. Fan vad svårt det känns. Känner mig misslyckad. Som att det hade varit "bättre" om jag hela tiden svalt/hetsade/tränade/kräktes eller något sånt. Inte lite här och där. Eller att åtminstone mina perioder var längre än vad de är. Har dock ingen aning om vad jag är i för period när jag varken hetsar eller svälter. Normalt är det inte. Eller när jag har en kombination av dem. Ugh, ja ni hör ju hur lätt jag förvirrar mig själv här. Ska bli intressant när jag ska få ner något vettigt på bara några rader.

Just nu sitter jag i skolan, ska plugga. Har tenta om två veckor och ligger verkligen efter i läsandet. Har inte ätit alls idag. Bara druckit Nocco och cola zero. Känner mig dum men kan inte låta bli. Kommer antagligen inte äta förrän ikväll. Igår var det likadant. Åt först vid nio men fick säkert i mig 1000 kalorier ändå, jävla tjockis som aldrig kan låta bli att äta socker på kvällarna. Hatar choklad. Vi får se hur det blir idag. Idag ville jag egentligen köpa en pastasallad att ha med till skolan. Blev inte så pga ångest. Tänkte att jag kunde köpa en nu så jag kunde äta den medan jag pluggar men känns "onödigt" pga att jag ska äta hemma och att ingen ens ser mig äta nu. Varför är det så? Antingen så äter man INTE för att någon inte ser en eller så äter man just för att någon ser en. Alltså flera middagar jag tryckt i mig har ju främst varit pga Erik. Vad långt det här blir.. Ska nog avsluta och börja plugga igen. Har så lätt för mig att börja med annat trots att jag har boken uppslagen framför mig. Som nu.

Hur mår ni? Vad gör ni? Jag tänker på er och klickar in på era bloggar med jämna mellanrum. Är dålig på att kommentera för stunden och ska försöka bättra mig. Vill bara säga att ni förtjänar att må bra!

Fuck.

Jag är så jävla trött på mig själv. Trött på att vara så tjock. Trött på ångest. Trött på hjärnspöken. Jag vill inte mer men det verkar aldrig komma en förändring. Alltid samma cirklar. Allt går runt. Jävla skit. Funderar på att söka hjälp. (Igen. Dessa jävla cirklar.) Jag flyttar om typ två månader med Erik. Är så jävla rädd att börja kräkas då. Är typ 90 % säker på att jag kommer göra det då. Fan. Tror jag kommer hetsa, spy, nattträna och svälta på ett sätt jag inte kunnat göra hemma. Hur som helst så kommer jag aldrig bli frisk utan hjälp. Aldrig komma undan ångesten.