Triggad efter två sekunder på sociala medier.

Det är så jäkla svårt att acceptera sin kropp. Det tar inte ens två sekunder för att hitta drömkroppen på Instagram och en överger sin förnuftiga sida. Två sekunder och en dietplan fram till jul är gjord. När känslan svalnat och jag vet hur dumt det där egentligen är så går jag och ordnar det där melliset jag tydligen måste ha. Hur lång tid ska detta ta? Det spelar ingen roll hur jag äter. Tankarna och känslorna är kvar hela tiden.

28/11 börjar jag på SCÄ. Öppenvård. Sex samtal. Hur ska det hinna ge något? Blandade känslor. Mycket oro. Jag hoppas att det hjälper. Om du blivit frisk, eller är relativt nära friskheten, hur gjorde du? Liksom med tankarna och känslorna. Jag vet vad jag ska göra i övrigt, tror jag. Äta regelbundet, tillräckligt och varierat. Inte kompensera. Försöka att inte kontrollera kroppen. Använda alternativa tankar och bättre tekniker för ångestlindring. Men tankarna och känslorna återkommer. Oavsett om jag hoppar över lunchen eller äter den. Det känns som att jag trampar vatten men istället för ett hav är det min kropp jag vill ta mig ur.

Ätstörning - Att hitta sig själv eller skapa ett nytt själv på ett destruktivt sätt.

Jag har gjort en neuropsykiatrisk utredning och nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom. Det känns okej.

Att försöka vara frisk går helt okej. Jag äter någorlunda regelbundet, någorlunda tillräckligt, kompenserar inte men har svårt att få bort de kroppskontrollerande beteendena. Ångesten är kvar. Känns extra påtagligt idag. Kryper under huden och det känns som att det är någon annan som styr mina tankar. Jag kommer aldrig undan. Kroppen är ständigt närvarande, påfrestande närvarande. Känner fettet överallt. Även där det inte finns. Tittar på mina händer allt för ofta för att kontrollera om de ändrats, om de blivit större. Inbillar mig att låren inte får plats på stolen och att magen ramlar ner i golvet. Det är ju inte så men det känns så. Armarna ska vi inte ens prata om. Jag vet att det inte är realistiskt, äkta eller trovärdigt men känslan kan bli så stark ibland. Ångesten nästan kväver.

Jag har nog både försökt att hitta mig själv och trycka bort mig själv genom ätstörningen. Tryckt bort, eller snarare flytt, genom att springa för långa rundor med för lite mat i kroppen. Försökt springa bort mig själv, min kropp. Försökt göra mig mindre. Ta mindre plats. Bli mindre mig själv och mer något annat. Jag har försökt hitta mig själv genom att gräva. Gräva djupt i halsen. Kan den person jag vill vara komma fram? Letar längre och längre ner. Ingenting. Tomt. Är jag ingenting? Är jag tom?

Vissa dagar är bra så klart. Många är. Jag mår bättre nu än tidigare. Dock inte helt bra än. Jag har ingen kontakt med Capio längre. Väntar på SCÄ. Har du någon åsikt eller erfarenhet du vill dela med dig av?