Tjockkänsla.

Det enda jag känner är min kropp. Den är så närvarande. Jag kan inte göra någonting innan den gör sig påmind. Det känns som att jag drunknar i fett. Låren flyter ihop och magen ramlar ner på golvet. Jag vet att det inte är så. Men det känns så. Det är nästan värre. Jag vet inte hur jag ska hantera tjockkänslan när den kommer slåendes i full fart. Ingen aning. Sitter bara kvar med ångest och avsky. Fan vad äcklig jag är. Jag är nog tjockast i världen. Det är inte normalt att ha så här stora ben. Och varför står min mage rakt ut hela tiden!? Jag ser fan gravid ut. Jag vet att det är ätstörningen, jag vet att jag inte är tjock. Inte egentligen. Men det känns så. Fan. Jag vill inte ens åka till dagvården idag. Det är vägdag, funderar på att skippa det. Vill inte. För ångestladdat. Frukosten kommer bli helt förstörd. Vi får se hur jag gör. Positivt nog så har jag, förhoppningsvis, samtal idag. Sedan vet jag att jag har teamkonferens, då är läkaren med och vi kommer nog prata om mediciner. Måste få något som funkar.