Ätstörning - Att hitta sig själv eller skapa ett nytt själv på ett destruktivt sätt.

Jag har gjort en neuropsykiatrisk utredning och nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom. Det känns okej.

Att försöka vara frisk går helt okej. Jag äter någorlunda regelbundet, någorlunda tillräckligt, kompenserar inte men har svårt att få bort de kroppskontrollerande beteendena. Ångesten är kvar. Känns extra påtagligt idag. Kryper under huden och det känns som att det är någon annan som styr mina tankar. Jag kommer aldrig undan. Kroppen är ständigt närvarande, påfrestande närvarande. Känner fettet överallt. Även där det inte finns. Tittar på mina händer allt för ofta för att kontrollera om de ändrats, om de blivit större. Inbillar mig att låren inte får plats på stolen och att magen ramlar ner i golvet. Det är ju inte så men det känns så. Armarna ska vi inte ens prata om. Jag vet att det inte är realistiskt, äkta eller trovärdigt men känslan kan bli så stark ibland. Ångesten nästan kväver.

Jag har nog både försökt att hitta mig själv och trycka bort mig själv genom ätstörningen. Tryckt bort, eller snarare flytt, genom att springa för långa rundor med för lite mat i kroppen. Försökt springa bort mig själv, min kropp. Försökt göra mig mindre. Ta mindre plats. Bli mindre mig själv och mer något annat. Jag har försökt hitta mig själv genom att gräva. Gräva djupt i halsen. Kan den person jag vill vara komma fram? Letar längre och längre ner. Ingenting. Tomt. Är jag ingenting? Är jag tom?

Vissa dagar är bra så klart. Många är. Jag mår bättre nu än tidigare. Dock inte helt bra än. Jag har ingen kontakt med Capio längre. Väntar på SCÄ. Har du någon åsikt eller erfarenhet du vill dela med dig av?