Meningslöst som vanligt.

Jag ser verkligen ingen mening med livet. Jag lever enbart för andra och så ska det ju inte vara. Samtidigt blir en skammad för att en inte vill leva. "Tänk på de som älskar dig!". Eh, ah det är ju det jag gör. Jag tuggar i mig mina måltider men ser ingen mening med det heller. Kommer enbart ihåg en förskönad bild av svälten, jävla äs som försöker lura en. Svältkickar och en känsla av kontroll. Det är det jag minns. Glömmer liksom bort de dagarna en var så jäkla svag och hade ont i kroppen, de dagarna en grät i timmar för att en inte kunde äta eller för att en ätit för mycket. Alla hetsätningar. Är så glad att jag inte har problem med hets längre. Är dock rätt troligt att det skulle komma tillbaka om jag helt gick tillbaka till äs.

Allt är bara ångest, mörker och meningslöshet. Vill bara göra dumma saker men det ska jag ju inte. Nä. Ska tydligen bara leva i min egen misär och hoppas att jag inte landar på psyket. Min mamma visste tydligen om denna blogg och har haft lite koll. Hon har inte brytt sig ett piss om min ätstörning då "jag åt", tydligen måste en väga 40 kilo för att det ska klassas som allvarligt. Komiskt, då UNS och anorexi har snarlik dödlighet. Så hon vet att jag köpte tram = jag måste kasta dem när de kommer. Bra men ändå jävligt dåligt. Synd att något sånt måste ske för att hon ska bry sig. Aja. Förhoppningsvis kan jag ju få något utskrivet. Klarar liksom inte denna ångest längre. Det går inte.