Helvete, hur tänker jag?

Fem veckor av behandlingen har gått. Kan inte riktigt ta in det. Det funkar okej. Har blandade känslor. Ibland känns det meningslöst, som att det inte ger något men något ger det väl. Kanske inte tillräckligt. Får hoppas på att det blir bättre snart.

Ångesten är riktigt stark, ofta. Och den är inte enbart kopplad till kropp och vikt utan bara allmän, inneboende ångest. Dessa tillfällen har lett in mig i negativa tankebanor kring destruktivitet. Droger. Så jävla nära just nu. Jag vill testa så mycket. Tram, oxy, sub, fentanyl, effedrin, amfetamin, xanor och så vidare. Shit. Har i princip aldrig tänkt i dessa banor tidigare. (Eventuellt lite, ofta i samband med självmordstankar.) Dock har jag aldrig läst på så här mycket. Vad saker är, hur de påverkar, för- & nackdelar, priser, var man hittar. Det är sjukt. Jag hoppas att jag inte gör något och jag tror faktiskt inte det. Men sjukt sugen på att lägga en liten beställning på tram i alla fall. Skitdumt. Jag hör ju det själv. Är 90% på att jag skulle kunna fastna. Det enda som skulle kunna hjälpa är att ha strikta regler. Enbart använda sådana där värdelösa dagar, absolut inte varje dag. Kanske max en gång i veckan.

Alltså. Varför tänker jag så här? Får inte stopp på tankarna. Jag har i alla fall  berättat om dessa tankar och ångest för min behandlare. Ska få ett möte med läkaren på enheten om kanske 1,5 vecka eller något. Är rätt säker på att OM jag får något utskrivet, så lär det inte vara något jag vill ha. Vill liksom inte ta något varje dag, utan bara något som kan hjälpa sådana där meningslösa dagar som sagt. Fan.