Mår fortfarande sjukt dåligt. Låg och grät över att Erik skulle gå till jobbet idag, ångesten gjorde att jag inte ville vara ensam. Så sjukt jobbigt. Känner mig så elak mot honom.. Han blir ju så ledsen. Vill inte få honom att må dåligt. Skäms så förbannat hela tiden.
Maten går så himla dåligt... Gick ju ganska bra med regelbundenheten förut, nu går det skit. Orkar inte, hatar allt. Vill mest bara dö. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Har en föreläsning idag, vill inte ens gå men måste. Efter det har jag ÄNTLIGEN möte på ätstörningsenheten. Jag ska nog ta upp att jag behöver mer stöd, att dagvård inte kommer att funka men att jag kanske behöver två möten i veckan istället för ett. Jag har ingen motivation just nu. Hoppas på att kunna träffa en kompis efter mötet, träffat henne de två senaste dagarna och det har hjälpt så himla mycket.
Har vägning idag också, på mötet alltså. Klockan 16:15... Vet inte hur jag ska motivera mig att vilja äta något till dess. Jävla ätstörda tankar och känslor. Hatar det här...
onsdag 4 november 2015
tisdag 3 november 2015
Fuck.
Vill dö, det gör så ont. Jag förstår inte. Vet inte hur jag ska göra. Vart ska jag ta vägen? Vad händer? Jag bara gråter överallt. Hemma, på jobbet, i skolan, på bussen, på tåget. Och jag är en sådan som har svårt för att gråta. Fan alltså... Det gör så ont.
måndag 2 november 2015
onsdag 21 oktober 2015
Klarar jag det här?
Jag tappar mer och mer motivation. Vill jag ens bli frisk? Är jag ens tillräckligt sjuk? Jag hade en svältdag igår. Trots att det egentligen gått okej annars. Har ätit ganska regelbundet, inte alltid men ofta. Jag har stoppat hets, jag har gått ifrån gymmet när jag egentligen velat stanna, jag har ätit trots att jag velat strunta i det. Jag har inte kräkts, inte för att det har varit något direkt problem för mig men ändå. Gjorde det två gånger i somras och var rädd att det skulle eskalera. Glad att det inte gjort det.
Idag vet jag inte vad jag vill. Känner mig rätt nedstämd. Ska på en arbetsintervju idag. Börjat söka jobb utifall att jag inte får förlängt hos mitt nuvarande. Säkra före det osäkra.
Jag har inte ätit än, iofs är klockan bara tio. Jag behöver inte äta förrän klockan 12, måste äta var fjärde timme men helst oftare. Det är fan svårt. Svårt att äta 5-6 gånger per dag, varje dag, när en är van vid kanske två. Visst, även de dagar jag aktivt försökte svälta kunde jag äta flera små mål om dagen men det här är annorlunda. Det här är att äta när det inte finns någon aptit, när det inte finns något sug eller någon hunger. För att en måste. Det blir lätt äckligt då. Växer i munnen, tjocknar till i halsen, tåras i ögonen. Saker jag egentligen tycker om blir äckliga. Det är jobbigt. Det är inte alltid så men ibland. Ibland går det bra, ibland är det gott men då är ångesten där. Och skammen. Jävla skam. Hur kan en människa skämmas över att äta? Något en måste göra för att överleva. Så jävla orimligt. Jag hatar hur logisk jag är i mitt huvud för det går aldrig ihop med känslorna. Varför kan inte känslor bara vara logiska?
Idag vet jag inte vad jag vill. Känner mig rätt nedstämd. Ska på en arbetsintervju idag. Börjat söka jobb utifall att jag inte får förlängt hos mitt nuvarande. Säkra före det osäkra.
Jag har inte ätit än, iofs är klockan bara tio. Jag behöver inte äta förrän klockan 12, måste äta var fjärde timme men helst oftare. Det är fan svårt. Svårt att äta 5-6 gånger per dag, varje dag, när en är van vid kanske två. Visst, även de dagar jag aktivt försökte svälta kunde jag äta flera små mål om dagen men det här är annorlunda. Det här är att äta när det inte finns någon aptit, när det inte finns något sug eller någon hunger. För att en måste. Det blir lätt äckligt då. Växer i munnen, tjocknar till i halsen, tåras i ögonen. Saker jag egentligen tycker om blir äckliga. Det är jobbigt. Det är inte alltid så men ibland. Ibland går det bra, ibland är det gott men då är ångesten där. Och skammen. Jävla skam. Hur kan en människa skämmas över att äta? Något en måste göra för att överleva. Så jävla orimligt. Jag hatar hur logisk jag är i mitt huvud för det går aldrig ihop med känslorna. Varför kan inte känslor bara vara logiska?
tisdag 6 oktober 2015
Det känns tungt nu.
Hej! Hur mår ni? Sätter en TW på inlägget, iaf slutet.
Jag mår så där. Det är svårt att hålla motivationen uppe gällande behandlingen. Det är lite olika från dag till dag. Det var ju ett tag sedan jag hade samtal och dröjer en hel vecka till. Min behandlare är tyvärr bortrest. Jag tycker det känns väldigt jobbigt eftersom att jag ser henne som en stor del av behandlingen, så klart. Vi pratade sist bland annat om dagvård. Vi ska se om det går att kombinera med studier för jag tycker nog att det här känns lite för svårt för att klara av på egen hand.. Samtidigt känns dagvård jätteläskigt m.m.
Jag har börjat träna. Det är väldigt läskigt för jag vet inte om det är ätstörningen eller jag som vill. Tror det är lite både och. Har börjat mest med styrka, då konditionsträning är väldigt kopplat till kalorier, ångest, kompensation och ja, ätstörning helt enkelt.
Mamma triggar mig rätt mycket. Hon sover en del hos mig och Erik nu när hon renoverar så mycket i sin nya lägenhet. Det är jobbigt. Jag får jämt skriva självregistreringen lite snabbt i telefonen.. Hon triggar mig rätt mycket. Idag kom vi tyvärr in på samtalet träning medan vi fikade. Liksom.. som att situationen inte redan var jobbig. Jag vet inte om jag ska berätta om behandlingen/ätstörningen för henne eller inte.
Just nu känner jag mig rätt triggad. Har egentligen ätit för lite samt tränat styrka idag. Kanske 900 kalorier in max. Ändå vill jag gå tillbaka till gymmet och bränna kalorier genom konditionsträning. Jag vet att det är ätstörningen som vill det och att det är för att kompensera så just nu försöker jag verkligen att göra något annat. Satt nyligen och kollade på thinspo, så jääävla dumt och triggande. Motivationen sviktar verkligen just nu och jag vill bara gå ner 20 kilo NU! Jag mår så jävla dåligt i den här kroppen, trots att jag inte vill det. Känns som att det är två delar i mig som drar åt var sitt håll. Det friska och det sjuka. Vill mest bara gråta..
Jag mår så där. Det är svårt att hålla motivationen uppe gällande behandlingen. Det är lite olika från dag till dag. Det var ju ett tag sedan jag hade samtal och dröjer en hel vecka till. Min behandlare är tyvärr bortrest. Jag tycker det känns väldigt jobbigt eftersom att jag ser henne som en stor del av behandlingen, så klart. Vi pratade sist bland annat om dagvård. Vi ska se om det går att kombinera med studier för jag tycker nog att det här känns lite för svårt för att klara av på egen hand.. Samtidigt känns dagvård jätteläskigt m.m.
Jag har börjat träna. Det är väldigt läskigt för jag vet inte om det är ätstörningen eller jag som vill. Tror det är lite både och. Har börjat mest med styrka, då konditionsträning är väldigt kopplat till kalorier, ångest, kompensation och ja, ätstörning helt enkelt.
Mamma triggar mig rätt mycket. Hon sover en del hos mig och Erik nu när hon renoverar så mycket i sin nya lägenhet. Det är jobbigt. Jag får jämt skriva självregistreringen lite snabbt i telefonen.. Hon triggar mig rätt mycket. Idag kom vi tyvärr in på samtalet träning medan vi fikade. Liksom.. som att situationen inte redan var jobbig. Jag vet inte om jag ska berätta om behandlingen/ätstörningen för henne eller inte.
Just nu känner jag mig rätt triggad. Har egentligen ätit för lite samt tränat styrka idag. Kanske 900 kalorier in max. Ändå vill jag gå tillbaka till gymmet och bränna kalorier genom konditionsträning. Jag vet att det är ätstörningen som vill det och att det är för att kompensera så just nu försöker jag verkligen att göra något annat. Satt nyligen och kollade på thinspo, så jääävla dumt och triggande. Motivationen sviktar verkligen just nu och jag vill bara gå ner 20 kilo NU! Jag mår så jävla dåligt i den här kroppen, trots att jag inte vill det. Känns som att det är två delar i mig som drar åt var sitt håll. Det friska och det sjuka. Vill mest bara gråta..
torsdag 1 oktober 2015
Utmattad.
Idag har varit en svår dag. Mycket ångest och tjockkänslor. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av det här. Vill jag ens bli frisk? Behöver jag ens bli frisk? Idag känns det inte så.
onsdag 30 september 2015
Ensam.
Jag har haft en tenta idag och jag hoppas att det gick bra.
Just nu sitter jag i soffan, har nyss ätit lunch. Det är nog det svåraste med behandlingen att äta lunch. Helst något riktigt, inte mellanmål utan mat-mat. Jag har dock inte klarat det så bra.. Men både igår och idag har jag ätit en riktig lunch, även om portionerna kanske inte var fullstora. Nåväl, bättre än inget. Jag är trött nu. Samtidigt som jag är så himla uttråkad. Jag vill göra något men vet inte vad.
Mamma "bor" hos mig och Erik för stunden. Det är kaos i hennes lägenhet. För mycket renovering. Jag orkar egentligen inte men har väl inget val. Hon är jobbig och triggande men jag försöker att äta middag ändå. Det går okej. Tror det kommer gå bättre när hon åker tillbaka till sig. När det nu kan tänkas vara...
Jag är ensam. Klockan är snart tre. Erik kommer hem antagligen runt åtta och mamma lär komma hit rätt sent också, båda jobbar just nu. Inte för att jag saknar mamma eller så, förklarar bara att jag är ensam. Jag vet inte egentligen vad jag vill göra ens. Kanske umgås med någon? Någon ny människa? Som är rolig och trevlig, som är enkel att prata med. Aja.. jag lär väl sitta här. Kanske går och träna. Hur som helst, ensam.
Just nu sitter jag i soffan, har nyss ätit lunch. Det är nog det svåraste med behandlingen att äta lunch. Helst något riktigt, inte mellanmål utan mat-mat. Jag har dock inte klarat det så bra.. Men både igår och idag har jag ätit en riktig lunch, även om portionerna kanske inte var fullstora. Nåväl, bättre än inget. Jag är trött nu. Samtidigt som jag är så himla uttråkad. Jag vill göra något men vet inte vad.
Mamma "bor" hos mig och Erik för stunden. Det är kaos i hennes lägenhet. För mycket renovering. Jag orkar egentligen inte men har väl inget val. Hon är jobbig och triggande men jag försöker att äta middag ändå. Det går okej. Tror det kommer gå bättre när hon åker tillbaka till sig. När det nu kan tänkas vara...
Jag är ensam. Klockan är snart tre. Erik kommer hem antagligen runt åtta och mamma lär komma hit rätt sent också, båda jobbar just nu. Inte för att jag saknar mamma eller så, förklarar bara att jag är ensam. Jag vet inte egentligen vad jag vill göra ens. Kanske umgås med någon? Någon ny människa? Som är rolig och trevlig, som är enkel att prata med. Aja.. jag lär väl sitta här. Kanske går och träna. Hur som helst, ensam.
söndag 20 september 2015
Trött.
Jag är dålig på att skriva nu men det är så himla mycket. Jag orkar inte. Jag vill ge upp. Jag är bara så jävla trött. Livet känns ofta meningslöst. Äter fast jag inte vill. Känner mig konstant tjock, ful och äcklig. Ugh...
tisdag 8 september 2015
Capio och Stepwise.
Igår var jag på Capio igen. Mitt tredje möte. VI gjorde Stepwise-övningen. Kändes jobbigt men bra. Skönt att gå igenom resultatet efteråt och se att det verkligen inte var bra, att jag inte mådde bra. Hon pratade även om ospecifierad ätstörning och atypisk anorexi och atypisk bulimi. Kändes skönt att liksom få lite bekräftelse eller vad jag ska säga. Har ju hela tiden tvekat att söka hjälp då jag inte känt mig sjuk nog, och annat med så klart men det har varit en stor faktor.
Jag var där i två timmar. Förutom Stepwise pratade vi lite om boken jag läser och om självregistrering som jag ska börja med idag. En ska skriva dag, datum och tid. När en äter eller dricker något. Var man var när man gjorde det, med vem. Om en kände att en åt för mycket så skulle en göra en stjärna i en viss kolumn. Om man använde en kompensationsteknik skulle en skriva det och varför. En ska också skriva ner sina hetsätningar. Sedan finns en rätt stor kolumn för att fylla i vad man känner och tänker, detta ska helst göras samtidigt som en faktiskt äter. Detta för att kanske kunna hindra ett dåligt beteende, t.ex. kräkning. Det känns bra men läskigt. Vi får se hur det går.
Jag var där i två timmar. Förutom Stepwise pratade vi lite om boken jag läser och om självregistrering som jag ska börja med idag. En ska skriva dag, datum och tid. När en äter eller dricker något. Var man var när man gjorde det, med vem. Om en kände att en åt för mycket så skulle en göra en stjärna i en viss kolumn. Om man använde en kompensationsteknik skulle en skriva det och varför. En ska också skriva ner sina hetsätningar. Sedan finns en rätt stor kolumn för att fylla i vad man känner och tänker, detta ska helst göras samtidigt som en faktiskt äter. Detta för att kanske kunna hindra ett dåligt beteende, t.ex. kräkning. Det känns bra men läskigt. Vi får se hur det går.
torsdag 3 september 2015
Möte två.
Helgen i Barcelona var rätt blandad. Den var ganska triggande då vi var med ett annat par. Dels jobbigt att äta med dem och ibland jobbiga kommentarer. Jag tycker heller inte att vi åt på några bra ställen, vilket gjorde det ännu svårare att få ner maten. Men det funkade. Och jag hade kul också! Särskilt med Erik. Vi var bland annat på ett akvarium, vilket var så mysigt! Efter det tog vi någon drink och fika.
Kom hem natten mellan söndag och måndag. Sov fyra timmar innan jag skulle upp. Behandlingsmöte på Capio. Det gick bra och var intressant. Vi formulerade en s.k personlig beskrivning, där vi genom olika rutor försökte beskriva min ätstörning. Rutornas överskrifter var "Övervärdering av figur, vikt och utseende samt kontroll över detta", "Strikt bantning: icke-kompensatoriskt viktkontrollerande beteende", "Hetsätning", "Konsekvenser av ätstört beteende", "Kompensatoriskt beteende", "Händelser som väcker känslor som är svåra att hantera/förändring i stämningsläge" och "Vad har fått stå tillbaka pga ätstörningen?". Jag tycker att det gick riktigt bra. Var jobbigt så klart men känns skönt att min behandlare även fått en klarare bild av mina problem.
Vidare fick jag en liten hemläxa, att fortsätta att läsa boken och markera när det är något jag känner igen mig i, inte känner igen mig i och om det är något jag vill diskutera. Nästa gång jag ska dit är på måndag, så det känns som att det är lite lång tid emellan men det var för att ingen av oss kunde samtidigt innan dess. Hur som helst så är det Stepwise som gäller då. Är nyfiken men nervös. Kommer ta ungefär två timmar, lär vara känsligt. Jag hoppas att det går bra.
Just nu sitter jag i soffan, sjuk. Varit sjuk sedan i måndags men det har varit värst sedan i tisdags. Igår missade jag t.o.m skolans första föreläsning pga sjukdom. Orkar inte. Jag hatar att missa saker i skolan, det är så jobbigt. Dock är Erik ledig denna vecka, hans sista semestervecka, och han har varit så fin med mig. Tagit hand om mig så väl. Han är fan det bästa jag har.
Kom hem natten mellan söndag och måndag. Sov fyra timmar innan jag skulle upp. Behandlingsmöte på Capio. Det gick bra och var intressant. Vi formulerade en s.k personlig beskrivning, där vi genom olika rutor försökte beskriva min ätstörning. Rutornas överskrifter var "Övervärdering av figur, vikt och utseende samt kontroll över detta", "Strikt bantning: icke-kompensatoriskt viktkontrollerande beteende", "Hetsätning", "Konsekvenser av ätstört beteende", "Kompensatoriskt beteende", "Händelser som väcker känslor som är svåra att hantera/förändring i stämningsläge" och "Vad har fått stå tillbaka pga ätstörningen?". Jag tycker att det gick riktigt bra. Var jobbigt så klart men känns skönt att min behandlare även fått en klarare bild av mina problem.
Vidare fick jag en liten hemläxa, att fortsätta att läsa boken och markera när det är något jag känner igen mig i, inte känner igen mig i och om det är något jag vill diskutera. Nästa gång jag ska dit är på måndag, så det känns som att det är lite lång tid emellan men det var för att ingen av oss kunde samtidigt innan dess. Hur som helst så är det Stepwise som gäller då. Är nyfiken men nervös. Kommer ta ungefär två timmar, lär vara känsligt. Jag hoppas att det går bra.
Just nu sitter jag i soffan, sjuk. Varit sjuk sedan i måndags men det har varit värst sedan i tisdags. Igår missade jag t.o.m skolans första föreläsning pga sjukdom. Orkar inte. Jag hatar att missa saker i skolan, det är så jobbigt. Dock är Erik ledig denna vecka, hans sista semestervecka, och han har varit så fin med mig. Tagit hand om mig så väl. Han är fan det bästa jag har.
torsdag 27 augusti 2015
Capio.
Igår var jag på Capio. Det var läskigt. Erik följde med som stöd och väntade i väntrummet under samtalet.
Min behandlare är samma person som hade bedömningssamtalet med mig, fem månader tidigare. Jag har fått vänta fem månader. Det är stört. Nästan ett halvår av sjukdom. (De säger att de har en väntetid på tre månader men eftersom att det blev sommar efter tre månader så skulle folk ha semester, vilket resulterade i att jag och antagligen många andra fick gå och vänta ett tag till.) Behandlaren beklagade sig dock över detta, vilket kändes skönt.
Vi gick igenom information om behandlingen. En speciell KBT inriktad på ätstörningar som kommer sträcka sig över ungefär 20 veckor. Vi gick även igenom Stepwise, som jag ska få göra på mitt andra möte. (Vi räknar det första på måndag, då det igår mest var information och lägescheck.) Vidare pratade vi även om hur jag mådde nu, hur det varit under väntetiden och så. Det var rätt jobbigt. Svårt att uttrycka sig. Jag är fortfarande förvirrad över saker. Jag tog upp diagnos när det talades om Stepwise. Stepwise är inte något som används för diagnotisering. Vidare sa min behandlare att de redan i mars, vid bedömningsmötet, ansett att jag har en ätstörning och att det är därför jag får påbörja behandling hos dem. Jag vet att det är så men jag vill ändå ha det svart på vitt. Hon yttrade inte ens "ätstörning utan närmare specifikation" utan sa bara ätstörning och ätstörningsproblematik, vilket fick mig att känna mig ännu mer malplacerad. Inte tillräckligt sjuk är en känsla jag har ofta, detta ökade styrkan i den känslan. Jag vill liksom ha det övertydligt, helst på papper. Jag vet inte varför jag är så känslig för det. Antagligen för att jag inte passar in i någon av de mer kända och "riktiga" diagnoserna som anorexia och bulimi. Jag vet att UNS också är en riktig diagnos men.. jag vill åtminstone höra henne säga det rakt ut. Vet inte hur jag ska gå till väga...
Vidare pratade vi om mål och förväntningar av behandlingen och diverse känslor. Vi gick även igenom ett papper med information om behandlingen, som jag fick med hem. Fick även med ett papper om Stepwise, som är ett program där min behandlare dels kommer intervjua mig enligt färdiga frågor och dels kommer jag få svara på frågor i ett datorprogram, en slags självskattning. Detta ska ge en slags profil om mina problem som visar promlemområden, ångestgrader och så vidare. Jag är rätt nyfiken faktiskt.
Jag fick även som en minihemuppgift att låna en bok som heter "Att övervinna hetsätning" och att införskaffa en mapp/pärm att samla viktiga papper i. Efter det och lite mer prat så bokade vi in sju nya tider, vilket känns skönt. Jag ska dit på måndag igen. Direkt efter Barcelonaresan typ. Jag har läst lite i boken. I början tyckte jag att den var bra, särskilt då den tog upp objektiv och subjektiv hetsätning. (Objektiv hetsätning är utefter en viss definition och det krävs en stor mängd av mat, medan subjektiv hetsätning inte behöver vara en särskild stor mängd utan att det räcker med känsla av kontrollförlust.) Dock när jag fortsatte läsningen idag blev jag väldigt triggad. Boken är från 2003 så tycker att vissa saker är lite felaktiga och boken nämner inte ens UNS, vilket gör det svårt för mig att relatera till den. Jag har köpt en bok i Dubai som heter "8 keys to recovery from an eating disorder" som jag än så länge tycker är bättre. Funderar på att ta med den på nästa möte och se om jag får läsa den istället.
Något som inte nämndes en enda gång var matschema, vilket gör mig rädd. Det är något jag känner att jag behöver så jag hoppas verkligen att det tas upp på måndag. Vet inte hur jag ska våga ta upp det om min behandlare inte gör det. Jag tycker det är jättejobbigt att ta upp saker som känns jobbiga, känsliga och dylikt för mig. Dels för att jag lätt börjar gråta då, vilket jag faktiskt gjorde under mötet och det var då vi hade den lilla diskussionen angående diagnoser. Efter mötet var jag riktigt trött, inte så konstigt kanske. Full fart var det ändå. Skulle köpa lite saker, bland annat en pärm, åkte och lånade den där boken, sen hem och hämta och lämna lite saker. Åka till mamma och lämna en bankdosa då hon är i flyttkaos och inte vet vart sin är. Sedan åkte jag och Erik till stan för att äta middag med det paret vi ska till Barcelona med. Det var väldigt triggande. Maten var inte ens god så kändes som ett slöseri av både pengar, tid, kalorier och energi. Jag åt ungefär hälften. Blä!
Nu sitter jag i soffan. Har bara gjort det idag och duschat. Varit med Erik. Ätit asmycket glass och aslite mat. Ångest. Känner mig fortfarande triggad av boken. Hoppas resan får mig att må bra. Är rädd att den ska trigga som fan dock. Hur mår ni?
Min behandlare är samma person som hade bedömningssamtalet med mig, fem månader tidigare. Jag har fått vänta fem månader. Det är stört. Nästan ett halvår av sjukdom. (De säger att de har en väntetid på tre månader men eftersom att det blev sommar efter tre månader så skulle folk ha semester, vilket resulterade i att jag och antagligen många andra fick gå och vänta ett tag till.) Behandlaren beklagade sig dock över detta, vilket kändes skönt.
Vi gick igenom information om behandlingen. En speciell KBT inriktad på ätstörningar som kommer sträcka sig över ungefär 20 veckor. Vi gick även igenom Stepwise, som jag ska få göra på mitt andra möte. (Vi räknar det första på måndag, då det igår mest var information och lägescheck.) Vidare pratade vi även om hur jag mådde nu, hur det varit under väntetiden och så. Det var rätt jobbigt. Svårt att uttrycka sig. Jag är fortfarande förvirrad över saker. Jag tog upp diagnos när det talades om Stepwise. Stepwise är inte något som används för diagnotisering. Vidare sa min behandlare att de redan i mars, vid bedömningsmötet, ansett att jag har en ätstörning och att det är därför jag får påbörja behandling hos dem. Jag vet att det är så men jag vill ändå ha det svart på vitt. Hon yttrade inte ens "ätstörning utan närmare specifikation" utan sa bara ätstörning och ätstörningsproblematik, vilket fick mig att känna mig ännu mer malplacerad. Inte tillräckligt sjuk är en känsla jag har ofta, detta ökade styrkan i den känslan. Jag vill liksom ha det övertydligt, helst på papper. Jag vet inte varför jag är så känslig för det. Antagligen för att jag inte passar in i någon av de mer kända och "riktiga" diagnoserna som anorexia och bulimi. Jag vet att UNS också är en riktig diagnos men.. jag vill åtminstone höra henne säga det rakt ut. Vet inte hur jag ska gå till väga...
Vidare pratade vi om mål och förväntningar av behandlingen och diverse känslor. Vi gick även igenom ett papper med information om behandlingen, som jag fick med hem. Fick även med ett papper om Stepwise, som är ett program där min behandlare dels kommer intervjua mig enligt färdiga frågor och dels kommer jag få svara på frågor i ett datorprogram, en slags självskattning. Detta ska ge en slags profil om mina problem som visar promlemområden, ångestgrader och så vidare. Jag är rätt nyfiken faktiskt.
Jag fick även som en minihemuppgift att låna en bok som heter "Att övervinna hetsätning" och att införskaffa en mapp/pärm att samla viktiga papper i. Efter det och lite mer prat så bokade vi in sju nya tider, vilket känns skönt. Jag ska dit på måndag igen. Direkt efter Barcelonaresan typ. Jag har läst lite i boken. I början tyckte jag att den var bra, särskilt då den tog upp objektiv och subjektiv hetsätning. (Objektiv hetsätning är utefter en viss definition och det krävs en stor mängd av mat, medan subjektiv hetsätning inte behöver vara en särskild stor mängd utan att det räcker med känsla av kontrollförlust.) Dock när jag fortsatte läsningen idag blev jag väldigt triggad. Boken är från 2003 så tycker att vissa saker är lite felaktiga och boken nämner inte ens UNS, vilket gör det svårt för mig att relatera till den. Jag har köpt en bok i Dubai som heter "8 keys to recovery from an eating disorder" som jag än så länge tycker är bättre. Funderar på att ta med den på nästa möte och se om jag får läsa den istället.
Något som inte nämndes en enda gång var matschema, vilket gör mig rädd. Det är något jag känner att jag behöver så jag hoppas verkligen att det tas upp på måndag. Vet inte hur jag ska våga ta upp det om min behandlare inte gör det. Jag tycker det är jättejobbigt att ta upp saker som känns jobbiga, känsliga och dylikt för mig. Dels för att jag lätt börjar gråta då, vilket jag faktiskt gjorde under mötet och det var då vi hade den lilla diskussionen angående diagnoser. Efter mötet var jag riktigt trött, inte så konstigt kanske. Full fart var det ändå. Skulle köpa lite saker, bland annat en pärm, åkte och lånade den där boken, sen hem och hämta och lämna lite saker. Åka till mamma och lämna en bankdosa då hon är i flyttkaos och inte vet vart sin är. Sedan åkte jag och Erik till stan för att äta middag med det paret vi ska till Barcelona med. Det var väldigt triggande. Maten var inte ens god så kändes som ett slöseri av både pengar, tid, kalorier och energi. Jag åt ungefär hälften. Blä!
Nu sitter jag i soffan. Har bara gjort det idag och duschat. Varit med Erik. Ätit asmycket glass och aslite mat. Ångest. Känner mig fortfarande triggad av boken. Hoppas resan får mig att må bra. Är rädd att den ska trigga som fan dock. Hur mår ni?
måndag 24 augusti 2015
Dubai och Capio.
Igår jobbade jag, rätt skönt ändå. Få tiden att gå. Vill att det ska bli onsdag trots rädsla, ångest och nervositet. På onsdag ska jag till Capio. Jag har ingen aning om vad som ska hända, förutom att jag troligen blir vägd... Har någon här gått i behandling på Capio, utan att vara inlagd alltså? Berätta gärna vad som händer ifall du vill då.
Dubai för förresten grymt kul! Men åt mycket och brände mycket pengar så har ganska mycket ångest över det. Är väldigt rätt för att bli tvångsvägd igen och att siffran ska vara lägre. Visserligen vet jag inte vad jag vägde när jag vägdes eller ens vad jag väger nu. Vill veta men samtidigt inte. Denna ständiga ångest.
Det var väldigt varmt ute, vilket var jobbigt. Vi badade två gånger. En gång i havet och en gång på ett stort vattenland. Havet var typ inte ens svalkande så vi var där i typ en timme. Vattenlandet var sjukt roligr, så där var vi en hel dag. Hade en del ångest över att gå runt så länge i bikini men det funkade. Är glad att jag köpte den nya jag hade med mig. Mycket finare än den förra, så det kändes ju bra.
Dubai för förresten grymt kul! Men åt mycket och brände mycket pengar så har ganska mycket ångest över det. Är väldigt rätt för att bli tvångsvägd igen och att siffran ska vara lägre. Visserligen vet jag inte vad jag vägde när jag vägdes eller ens vad jag väger nu. Vill veta men samtidigt inte. Denna ständiga ångest.
Det var väldigt varmt ute, vilket var jobbigt. Vi badade två gånger. En gång i havet och en gång på ett stort vattenland. Havet var typ inte ens svalkande så vi var där i typ en timme. Vattenlandet var sjukt roligr, så där var vi en hel dag. Hade en del ångest över att gå runt så länge i bikini men det funkade. Är glad att jag köpte den nya jag hade med mig. Mycket finare än den förra, så det kändes ju bra.
lördag 22 augusti 2015
Hej!
Hemkommen från Dubai idag. Det har varit riktigt kul men också jobbigt. Jag berättar mer senare. På onsdag ska jag till Capio.
måndag 10 augusti 2015
Ångesten.
Jag har ju försökt äta mer senaste tiden. Ångesten är jobbig, särskilt när jag är ensam. Som nu. Mina ben är så jävla tjocka. Jag fattar inte hur de kan vara det ens? Speciellt mina vader. De är groteska och ser så jävla stora ut i förhållanden till resten av kroppen. Låren med. Men särskilt vaderna. Vill fettsuga dem. Nu. Drunknar i ångest. Vill spy upp all choklad jag ätit men vet att det är försent, och fel. Det som är så himla konstigt är att jag egentligen inte har stora storlekar i byxor, 34-36, och ändå är mina ben bland de största jag vet. Alltså nästan ingen har större vader än mig, förutom folk som är väldigt, väldigt överviktiga. Det förstör mina dagar. Jag mår så himla dåligt av det. Fattar inte hur jag ska klara mig utomlands eller en till sommar. Jag hade en klänning idag, en ganska kort så hela mina vader, knän (också tjocka, hur kan man ens ha tjocka knän?) och en jätteliten bit av låren syntes. Så himla fult. Ångrade mig så mycket att jag gick ut så. Hur fan ska jag klara det här? Jag vill inte leva det här livet.
fredag 7 augusti 2015
Matlådor och ledighet.
Matlådor. Jag hatar matlådor. Det är så himla svårt att varje dag komma på något att äta på jobbet. Något "riktigt", lagad mat. Jag går sönder på insidan. Jag kämpar mot lite friskare val just nu. Äter mer än jag vill. Går så där. Ibland känner jag mig duktig men ibland paralyserar ångesten mig. Som nu. Sitter bara i soffan med kalorier i magen som jäser och gör mig tjock, tjockare, tjockast. Jag vill gråta men kan inte. Jag vill spy men får inte. Och mitt i allt det här ska jag fixa ännu mer att äta. Jag är inte sugen på någonting. Det är väldigt svårt för mig att ordna mat om jag inte är sugen. Varför måste jag välja vad jag ska äta för middag så här många timmar innan? Det känns inte normalt... Jag vet att det är det men ugh, det känns så jävla svårt. Stirrar in i kylen, i kylskåpet, i skafferiet, i kylen igen och så går det runt, runt.
Något positivt är att det är fredag idag. Så efter jobbet idag så är det helg. Fan vad skönt! Sen är det bara en veckas jobb kvar, sen är heltiden slut. Jag är trött, jag har ont, jag blir triggad och får ångest. För mycket ensamma tankar. För mycket tänk på kalorier, in och ut, mat, hets, svält och massa skit. Fan kan man inte bara snabbspola och vara frisk redan nu? Jag orkar inte med en sådan här svår kamp. Hur lyckas en med detta? Jag känner mig värdelös, som om jag inte kan någonting. Luften har gått ur, precis som orken och glädjen och fucking allt. Helt tom. Bara en stor fetklump i magen. Fan, varför åt jag? Fan, varför kan jag inte bara vara normal?
En annan positiv grej är att det är Eriks sista dag på jobbet idag, sedan går han på semester. Ska bli så himla bra! Äntligen få ordentligt med tid för varandra. Särskilt efter nästa vecka. Dessutom åker vi utomlands nästa helg. Vi har fortfarande inte bestämt var så det är lite stressigt. Tips är välkomna, inte Turkiet. Där har vi varit. Likaså med Barcelona, för vi har dels varit där och ska dels dit på en weekend på ett annat par sista helgen i augusti.
Något positivt är att det är fredag idag. Så efter jobbet idag så är det helg. Fan vad skönt! Sen är det bara en veckas jobb kvar, sen är heltiden slut. Jag är trött, jag har ont, jag blir triggad och får ångest. För mycket ensamma tankar. För mycket tänk på kalorier, in och ut, mat, hets, svält och massa skit. Fan kan man inte bara snabbspola och vara frisk redan nu? Jag orkar inte med en sådan här svår kamp. Hur lyckas en med detta? Jag känner mig värdelös, som om jag inte kan någonting. Luften har gått ur, precis som orken och glädjen och fucking allt. Helt tom. Bara en stor fetklump i magen. Fan, varför åt jag? Fan, varför kan jag inte bara vara normal?
En annan positiv grej är att det är Eriks sista dag på jobbet idag, sedan går han på semester. Ska bli så himla bra! Äntligen få ordentligt med tid för varandra. Särskilt efter nästa vecka. Dessutom åker vi utomlands nästa helg. Vi har fortfarande inte bestämt var så det är lite stressigt. Tips är välkomna, inte Turkiet. Där har vi varit. Likaså med Barcelona, för vi har dels varit där och ska dels dit på en weekend på ett annat par sista helgen i augusti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)