Jag vill tröstköpa en hamster.

Ni är så jävla fina och snälla, vet ni det? Blir så glad över era värmande ord, förlåt för att jag är sämst på att svara. Jag tar till mig allt! Ni är fanimig bäst!

Igår var en jättejobbig dag. Mycket ångest och oro. Stress. Grät till och från utan att veta varför. Jag hade jättesvårt för att ordna middag. Blev två mackor och Oboy vid elvatiden. Inte optimalt men det är i alla fall något försöker jag intala mig.

Just nu sitter jag i soffan. Ledig från skolan och småsjuk. Jag har ätit frukost, vilket kan vara svårt. Jag borde plugga, städa, köpa julklappar och mat idag. Jag hoppas att jag orkar. Vi får se.

Mest av att vill jag bara tröstköpa en hamster. De är så söta och vill bara gosa med en. Velat ha en jättelänge men för att vara ärlig är jag inte jättebra med djur. Hade två gerbiler när jag var femton men tröttnade rätt snabbt. Jag vet att det är fem år sedan och att jag kan ha ändrats men är ändå rädd. Sedan blir det ju även lite problem om man ska bort, typ resa eller så, för då måste man ju ha en hamstervakt.

Down.

Jag känner mig så jävla ledsen just nu. Allt eller inget-tänk. Jag vill inte leva. Det känns som att det aldrig kommer bli bra igen, jag kommer aldrig må bra igen. Jag vill bara somna in nu. Det gör ont i hela mig. Det är en så himla obehaglig känsla i min kropp just nu. Obehag i magen, stel överallt, ont i huvudet, illamående, stressad, ledsen. Fan. Nej, nu vill jag inte mer.

Orkelös.

Hatar att allt känns så tungt. Jag känner mig så himla trött på allt. Vill sova bort alla problem, varför kan jag inte göra det? Maten går så där.. Det är kämpigt. På onsdag ska jag testa en provlunch på dagbehandlingen. Läskigt som fan. Vi har gjort om min behandlingsplan lite. Jag vägrar ju dagvård pga vill inte sluta skolan så vi har kommit på ett mellanting. Istället för 20 träffar utspritt på 20 veckor så blir det 30 träffar. Vet inte antal veckor då. Istället för en träff per vecka blir det två. Istället för vägning en gång i veckan blir det varannan, för triggande för mig. Det förstör bara halva veckan. Ska dessutom, om provlunchen känns bra, äta lunch på kliniken två gånger i veckan. Det är fan mycket nu. Trött som fan. Samtidigt så jobbar jag varje söndag och pluggar. Känns som att jag aldrig är ledig. Hemtenta som ska in i veckan dessutom. Suck...

Dålig dag igår.

Riktigt dålig dag igår. Grät inne på Ica när jag skulle köpa något till lunch. Blev ingen lunch. Min mat gick rätt dåligt igår. Ångesten var total. Kände mig så tjock och så himla mätt. Så ledsen. Och ensam. Grät på väg från skolan, bara för att jag kände mig ensam. Fuck alltså. Men men.. nya tag idag. Har ätit frukost och ska snart fixa något till lunch. Vet inte vad. Det som är bland det jobbigaste med lunch. Vet aldrig vad jag ska ha typ. Ugh..

Kaos.

Dagarna rullar på. Rätt bra antar jag. Fast det skaver något så ofantligt inuti. Något är fel. Allting är fan fel. Jag vet inte vad jag ska göra. Kommer jag någonsin må bättre? Det känns bara så fel och jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Jag hatar att vara ensam. Tankarna snurrar alldeles för fort och ångesten trycker över hela mig. Det gör nästan ont. Jag vill göra dumma saker, samtidigt som jag inte vill göra någonting alls. Fan. Hur gör man?

Frukost.

Sitter och äter frukost. Känns så konstigt. I tisdags hade jag ett rätt så dåligt möte med min behandlare, kände mig väldigt omotiverad. Men igår hade vi verkligen ett bra möte, riktigt bra! Känns skönt! Jag hoppas att det fortsätter i samma stil. Jag behöver det här.

Försöker andas.

Hur kan det vara så svårt? Jag känner ingen motivation längre. Jag är trött på allt. Jag skulle gärna bara lägga min ner och dö. Det är mörkt nu. Det gör ont i mig. Hela tiden. Allting känns.. meningslöst. Det känns inte som att jag spelar någon roll, mitt liv känns meningslöst. Onödigt.

Varför känner jag såhär? Hur kan det vara så svårt att äta normalt? Varför? Allt känns så jävla dumt.

Misär.

Det har varit tungt.

I lördags bråkade jag och Erik. Först var det väldigt mycket passive aggressive-beteende. Jag fick i mig alldeles för lite mat och alldeles för mycket alkohol. Bråk. Jag har ont i hela kroppen. En bula i huvudet, skrapsår på knät, blåmärken. Nej, han slog mig absolut inte. Jag ramlade mest omkring. Bulan fick jag när jag slog i huvudet när jag försökte ta mig ur hans grepp. Han höll i mig för att jag inte skulle springa iväg. Jag ville springa iväg så himla mycket. Åkte upp till sextonde våningen, i en t-shirt och ett par trosor. Grät, ramlade och skrek. Allt var så hemskt. Jag var hemsk. Jag är hemsk. Ville inte leva. Vill knappt leva nu heller. Det löste sig någorlunda men inte helt. Har så ont. I kropp och själ.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Vill bara ge bort det till någon som förtjänar det mer.

Trött.

Ni är så fina, jag hoppas ni vet det. Uppskattar era kommentarer så mycket.

Det blev ändå bättre efter mitt samtal hos behandlaren i onsdags. Vi pratade om att eventuellt utöka behandlingen lite. Är ju lite intresserad av dagvård men vill inte ta studieuppehåll. Tanken är att jag ska börja med två samtal i veckan igen, istället för ett. Sen skulle min behandlare prata med sina chefer om det är möjligt att jag t.ex. kan gå i en terapigrupp i veckan och äta lunch en gång i veckan där. Jag hoppas verkligen det! Fast är så klart rädd med. Livet känns jobbigt. Är så stressigt i skolan och känner massa saker jag inte vill känna. Igår var dock första dagen sedan i fredags som jag inte grät, så det var ju skönt. Hoppas det håller i sig.

Ensamheten äter upp mig.

Mår fortfarande sjukt dåligt. Låg och grät över att Erik skulle gå till jobbet idag, ångesten gjorde att jag inte ville vara ensam. Så sjukt jobbigt. Känner mig så elak mot honom.. Han blir ju så ledsen. Vill inte få honom att må dåligt. Skäms så förbannat hela tiden.

Maten går så himla dåligt... Gick ju ganska bra med regelbundenheten förut, nu går det skit. Orkar inte, hatar allt. Vill mest bara dö. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Har en föreläsning idag, vill inte ens gå men måste. Efter det har jag ÄNTLIGEN möte på ätstörningsenheten. Jag ska nog ta upp att jag behöver mer stöd, att dagvård inte kommer att funka men att jag kanske behöver två möten i veckan istället för ett. Jag har ingen motivation just nu. Hoppas på att kunna träffa en kompis efter mötet, träffat henne de två senaste dagarna och det har hjälpt så himla mycket.

Har vägning idag också, på mötet alltså. Klockan 16:15... Vet inte hur jag ska motivera mig att vilja äta något till dess. Jävla ätstörda tankar och känslor. Hatar det här...

Fuck.

Vill dö, det gör så ont. Jag förstår inte. Vet inte hur jag ska göra. Vart ska jag ta vägen? Vad händer? Jag bara gråter överallt. Hemma, på jobbet, i skolan, på bussen, på tåget. Och jag är en sådan som har svårt för att gråta. Fan alltså... Det gör så ont.

Fan.

Det går dåligt nu. Ångesten är total.

Klarar jag det här?

Jag tappar mer och mer motivation. Vill jag ens bli frisk? Är jag ens tillräckligt sjuk? Jag hade en svältdag igår. Trots att det egentligen gått okej annars. Har ätit ganska regelbundet, inte alltid men ofta. Jag har stoppat hets, jag har gått ifrån gymmet när jag egentligen velat stanna, jag har ätit trots att jag velat strunta i det. Jag har inte kräkts, inte för att det har varit något direkt problem för mig men ändå. Gjorde det två gånger i somras och var rädd att det skulle eskalera. Glad att det inte gjort det.

Idag vet jag inte vad jag vill. Känner mig rätt nedstämd. Ska på en arbetsintervju idag. Börjat söka jobb utifall att jag inte får förlängt hos mitt nuvarande. Säkra före det osäkra.

Jag har inte ätit än, iofs är klockan bara tio. Jag behöver inte äta förrän klockan 12, måste äta var fjärde timme men helst oftare. Det är fan svårt. Svårt att äta 5-6 gånger per dag, varje dag, när en är van vid kanske två. Visst, även de dagar jag aktivt försökte svälta kunde jag äta flera små mål om dagen men det här är annorlunda. Det här är att äta när det inte finns någon aptit, när det inte finns något sug eller någon hunger. För att en måste. Det blir lätt äckligt då. Växer i munnen, tjocknar till i halsen, tåras i ögonen. Saker jag egentligen tycker om blir äckliga. Det är jobbigt. Det är inte alltid så men ibland. Ibland går det bra, ibland är det gott men då är ångesten där. Och skammen. Jävla skam. Hur kan en människa skämmas över att äta? Något en måste göra för att överleva. Så jävla orimligt. Jag hatar hur logisk jag är i mitt huvud för det går aldrig ihop med känslorna. Varför kan inte känslor bara vara logiska?

Det känns tungt nu.

Hej! Hur mår ni? Sätter en TW på inlägget, iaf slutet.

Jag mår så där. Det är svårt att hålla motivationen uppe gällande behandlingen. Det är lite olika från dag till dag. Det var ju ett tag sedan jag hade samtal och dröjer en hel vecka till. Min behandlare är tyvärr bortrest. Jag tycker det känns väldigt jobbigt eftersom att jag ser henne som en stor del av behandlingen, så klart. Vi pratade sist bland annat om dagvård. Vi ska se om det går att kombinera med studier för jag tycker nog att det här känns lite för svårt för att klara av på egen hand.. Samtidigt känns dagvård jätteläskigt m.m.

Jag har börjat träna. Det är väldigt läskigt för jag vet inte om det är ätstörningen eller jag som vill. Tror det är lite både och. Har börjat mest med styrka, då konditionsträning är väldigt kopplat till kalorier, ångest, kompensation och ja, ätstörning helt enkelt.

Mamma triggar mig rätt mycket. Hon sover en del hos mig och Erik nu när hon renoverar så mycket i sin nya lägenhet. Det är jobbigt. Jag får jämt skriva självregistreringen lite snabbt i telefonen.. Hon triggar mig rätt mycket. Idag kom vi tyvärr in på samtalet träning medan vi fikade. Liksom.. som att situationen inte redan var jobbig. Jag vet inte om jag ska berätta om behandlingen/ätstörningen för henne eller inte.

Just nu känner jag mig rätt triggad. Har egentligen ätit för lite samt tränat styrka idag. Kanske 900 kalorier in max. Ändå vill jag gå tillbaka till gymmet och bränna kalorier genom konditionsträning. Jag vet att det är ätstörningen som vill det och att det är för att kompensera så just nu försöker jag verkligen att göra något annat. Satt nyligen och kollade på thinspo, så jääävla dumt och triggande. Motivationen sviktar verkligen just nu och jag vill bara gå ner 20 kilo NU! Jag mår så jävla dåligt i den här kroppen, trots att jag inte vill det. Känns som att det är två delar i mig som drar åt var sitt håll. Det friska och det sjuka. Vill mest bara gråta..

Utmattad.

Idag har varit en svår dag. Mycket ångest och tjockkänslor. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av det här. Vill jag ens bli frisk? Behöver jag ens bli frisk? Idag känns det inte så.