Jag vill bli frisk samtidigt som jag absolut inte vågar. Varför är det så här? Jag berättade för Erik om min rädsla att börja spy när vi flyttar. Han blev ledsen och fortsatte att peppa till att söka hjälp. Så vi kollade runt lite. Igår skrev vi ut en egenanmälansenkät till SCÄ och jag ska troligen fylla i den snart, samt Capios egenanmälansenkät men den är på nätet så det är skönare. Samtidigt tvekar jag. Precis som vanligt.
Fast jag tror att jag kommer söka nu. Rädslan att börja spy är fan för stor för att låta bli. Dessutom är det så lång väntetid så kommer ju ändå ta lång tid innan jag faktiskt får hjälp. Lär hinna ändra mig tusen gånger fram och tillbaks hurvida jag vill ha hjälp eller inte men jag tänker att när de väl hör av sig så kanske jag är i en period där jag vill bli frisk? Eller att jag åtminstone tar chansen, kollar läget och ser om man blir mer motiverad där om jag nu inte skulle vara det.
Mina matvanor är så jävla fucked up så det är sjukt frustrerande att veta vad jag ska skriva på blanketten. En fråga är vad äter du under en dag? Och så har de punktat upp frukost, lunch, middag och två-tre mellanmål eller något. Jag äter så sjukt olika från dag till dag. En dag kan jag ligga på 400 kalorier för att nästa pressa i mig 4000. Jag tror att jag helt enkelt får skriva att det varierar och att mina problem går i olika perioder där jag både äter och tränar olika. Fan vad svårt det känns. Känner mig misslyckad. Som att det hade varit "bättre" om jag hela tiden svalt/hetsade/tränade/kräktes eller något sånt. Inte lite här och där. Eller att åtminstone mina perioder var längre än vad de är. Har dock ingen aning om vad jag är i för period när jag varken hetsar eller svälter. Normalt är det inte. Eller när jag har en kombination av dem. Ugh, ja ni hör ju hur lätt jag förvirrar mig själv här. Ska bli intressant när jag ska få ner något vettigt på bara några rader.
Just nu sitter jag i skolan, ska plugga. Har tenta om två veckor och ligger verkligen efter i läsandet. Har inte ätit alls idag. Bara druckit Nocco och cola zero. Känner mig dum men kan inte låta bli. Kommer antagligen inte äta förrän ikväll. Igår var det likadant. Åt först vid nio men fick säkert i mig 1000 kalorier ändå, jävla tjockis som aldrig kan låta bli att äta socker på kvällarna. Hatar choklad. Vi får se hur det blir idag. Idag ville jag egentligen köpa en pastasallad att ha med till skolan. Blev inte så pga ångest. Tänkte att jag kunde köpa en nu så jag kunde äta den medan jag pluggar men känns "onödigt" pga att jag ska äta hemma och att ingen ens ser mig äta nu. Varför är det så? Antingen så äter man INTE för att någon inte ser en eller så äter man just för att någon ser en. Alltså flera middagar jag tryckt i mig har ju främst varit pga Erik. Vad långt det här blir.. Ska nog avsluta och börja plugga igen. Har så lätt för mig att börja med annat trots att jag har boken uppslagen framför mig. Som nu.
Hur mår ni? Vad gör ni? Jag tänker på er och klickar in på era bloggar med jämna mellanrum. Är dålig på att kommentera för stunden och ska försöka bättra mig. Vill bara säga att ni förtjänar att må bra!
Ta hjälpen! Du har inget att förlora på det. Se det som en chans att få ditt liv tillbaka, för ett liv med en ätstörning är inget riktigt liv. Jag vet inte exakt hur länge du har varit ätstörd, men själv har jag varit det i över 10 år och det är INTE värt det. Så många bortslösade år och så många negativa känslor i onödan. Man blir ALDRIG nöjd när man har en ätstörning.
SvaraRaderaVerkligen starkt av dig att söka hjälp! <3
SvaraRaderaVad glad jag blir av att läsa att du funderar på att söka hjälp! Gör det och som du skriver så tar det ju ett tag att få hjälpen så då kan du känna efter hur du mår då. Det går att leva ett liv utan matångest!
SvaraRaderaJag tror ungefär 98% tvekar när dom väl får kallelsen och det är så lätt att panika ur och skita i det. Gör inte det, låt dom få en chans, se vad dom säger så kan du välja sen. Första gången jag skulle dit bestämde jag och min bror så fort kallelsen kom att han skulle följa med mig dit så jag inte kunde fega ur i sista sekund. Åh om du får välja, capio är min rekomendation.
SvaraRaderaJag hoppas att du får hjälp och att du att du vill ha den när den väl kommer (så himla dumt med långa väntetider). Och jag hoppas att du kan äta för din skull, för att kroppen behöver det. Du är värd att må bra. Massa, massa kramar!
SvaraRadera