De senaste dagarna har inte varit så bra ur ett friskhetsperspektiv även om en del av mig jublar.
Natten mellan lördagen och söndagen var jag en minut ifrån att kräkas. Det enda som stoppade mig var att tvättmaskinen precis blev klar och då inte kunde dölja ljudet som skulle uppstått. Är både glad och besviken.
Jag räknar alltid kalorier, oavsett vilken period jag är i. Svält, hets eller något mittemellan eller helt annat. Men jag räknar de olika noga. Nu räknar jag noga. Började i söndags med att fylla i Lifesum-appen, gamla ShapeUp, som så många gånger. Är arg, besviken, ledsen på mig själv samtidigt som jag är glad, hoppfull och känner alla kontrollkänslor som ofta brukar kicka in. Så jävla hemskt. Jag känner dock att jag måste göra det här, annars kommer jag inte kunna söka hjälp. Jättekonstig logik men så är det.
Igår började även med HSGD för ungefär hundrade gången. "Den här gången SKA det gå!" hmm, vi får väl se. Klarade åtminstone målet och år 875 kalorier av 900. Idag är målet 800 och jag har redan fått i mig 380. Ska dock till gymmet med Erik idag. Jag har sådan ångest över det. Har inte varit där på månader. Det blir alltid så. Antingen är jag inte där alls eller så är jag där för mycket. Jag hoppas att det inte slår över den här gången. Jag försöker intala mig att det ska gå bra nu även om den logiska delen av mig säger något annat.
De flesta som söker hjälp för en ätstörning känner nog det där tvivlet om man är "tillräckligt sjuk" och man tror att man måste bevisa något genom att göra sig själv ännu sjukare. Men så är det inte. Det blir jobbigare för dig ju mer ätstörd du blir, men det vet du redan. Vill bara förmedla att du har en ätstörning och behöver inte "bevisa något" eller "passa på".
SvaraRaderaJa, det finns en äs-enhet och jag funderar att ringa dit imorgon för att få veta vad de har för typ av hjälp och hur lång väntetid de har.
kram