Jag är inte redo.

Jag är långt ifrån färdig och min behandlare började prata om hur vi kanske ska trappa ner behandlingen. Jag grät och grät och grät. Det hjälpte inte att känslan av misslyckande efter lunchen satt i. Jag klarade inte av att äta upp på kliniken. Fattar inte varför. Min behandlare tyckte nog synd om mig. Så hon bokade in en möte redan idag igen om jag ville. Om jag inte ville komma så ville hon åtminstone höras vid på telefon. Hon kan vara så fin ibland. Jag är inte redo att trappa ner. Isåfall slutar jag hellre helt och återgår till ätstörningen. Känns dumt att det ska vara så svart eller vitt, allt eller inget men så känns det.

Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag ska orka. Behandlingen tar så mycket ork och jobbet slukar en hel dag i veckan. Förutom förra och denna vecka då jag lyckats boka in mig på extrapass. Bra pengar men jobbigt när jag knappt kommit igång med min uppsats.

Efter mötet lyckades jag få i mig ett mellanmål men ingen middag. Har inte ätit frukost än heller. Vet inte hur jag ska göra. Allt känns bara så tungt. Vill gråta men det kommer inga tårar. De lär väl rulla fram under mötet då jag absolut inte vill gråta.