Jag är inte redo.

Jag är långt ifrån färdig och min behandlare började prata om hur vi kanske ska trappa ner behandlingen. Jag grät och grät och grät. Det hjälpte inte att känslan av misslyckande efter lunchen satt i. Jag klarade inte av att äta upp på kliniken. Fattar inte varför. Min behandlare tyckte nog synd om mig. Så hon bokade in en möte redan idag igen om jag ville. Om jag inte ville komma så ville hon åtminstone höras vid på telefon. Hon kan vara så fin ibland. Jag är inte redo att trappa ner. Isåfall slutar jag hellre helt och återgår till ätstörningen. Känns dumt att det ska vara så svart eller vitt, allt eller inget men så känns det.

Jag vet inte hur jag ska göra, hur jag ska orka. Behandlingen tar så mycket ork och jobbet slukar en hel dag i veckan. Förutom förra och denna vecka då jag lyckats boka in mig på extrapass. Bra pengar men jobbigt när jag knappt kommit igång med min uppsats.

Efter mötet lyckades jag få i mig ett mellanmål men ingen middag. Har inte ätit frukost än heller. Vet inte hur jag ska göra. Allt känns bara så tungt. Vill gråta men det kommer inga tårar. De lär väl rulla fram under mötet då jag absolut inte vill gråta.

Trött.

Precis ätit en macka till frukost och ska åka till ätstörningsenheten om en timme, där jag dels ska äta lunch och dels ha möte. Är nervös som vanligt men extra idag då jag ska lägga upp maten på min tallrik själv för första gången. Vill nästan strunta i det men det kan jag ju inte. Ångesten är redan närvarande och jag vill mest bara gå och lägga mig igen. Jag har även för mig att jag ska vägas idag, efter lunchen. Känns sjukt jobbigt och onödigt. Jag är trött.

Inte konstigt att jag knappt pluggat något när jag inte har varken motivation eller ork. Jag vill bara spela spel, skratta och sova. Inget annat.

Hamsterdam!

Jag har köpt en hamster nu. Köpte honom i fredags. Han är så söt! En dvärghamster, campbell. Vit och grå och så liten. Älskar honom! Det är mitt bästa köp på länge! Lite komiskt dock att när jag berättade det för mamma så sa hon att hon hade funderat på att köpa en hamster till mig i julklapp haha. Bra tålamod jag har.. Nej men är sjukt nöjd. Han heter Hamsterdam!

Maten går så där. Äter väl ganska regelbundet men alltså.. Jag mår lika dåligt för det, om inte sämre. Gått i behandling länge nu och är orolig över att det knappt hjälper. Jag är rädd. Vad händer när mina 30 träffar är klara? Jag vet att jag inte kommer vara klar. Vill bara lägga mig ner och gråta när jag tänker på det. Hur håller man motivationen uppe?

Jag vill tröstköpa en hamster.

Ni är så jävla fina och snälla, vet ni det? Blir så glad över era värmande ord, förlåt för att jag är sämst på att svara. Jag tar till mig allt! Ni är fanimig bäst!

Igår var en jättejobbig dag. Mycket ångest och oro. Stress. Grät till och från utan att veta varför. Jag hade jättesvårt för att ordna middag. Blev två mackor och Oboy vid elvatiden. Inte optimalt men det är i alla fall något försöker jag intala mig.

Just nu sitter jag i soffan. Ledig från skolan och småsjuk. Jag har ätit frukost, vilket kan vara svårt. Jag borde plugga, städa, köpa julklappar och mat idag. Jag hoppas att jag orkar. Vi får se.

Mest av att vill jag bara tröstköpa en hamster. De är så söta och vill bara gosa med en. Velat ha en jättelänge men för att vara ärlig är jag inte jättebra med djur. Hade två gerbiler när jag var femton men tröttnade rätt snabbt. Jag vet att det är fem år sedan och att jag kan ha ändrats men är ändå rädd. Sedan blir det ju även lite problem om man ska bort, typ resa eller så, för då måste man ju ha en hamstervakt.

Down.

Jag känner mig så jävla ledsen just nu. Allt eller inget-tänk. Jag vill inte leva. Det känns som att det aldrig kommer bli bra igen, jag kommer aldrig må bra igen. Jag vill bara somna in nu. Det gör ont i hela mig. Det är en så himla obehaglig känsla i min kropp just nu. Obehag i magen, stel överallt, ont i huvudet, illamående, stressad, ledsen. Fan. Nej, nu vill jag inte mer.

Orkelös.

Hatar att allt känns så tungt. Jag känner mig så himla trött på allt. Vill sova bort alla problem, varför kan jag inte göra det? Maten går så där.. Det är kämpigt. På onsdag ska jag testa en provlunch på dagbehandlingen. Läskigt som fan. Vi har gjort om min behandlingsplan lite. Jag vägrar ju dagvård pga vill inte sluta skolan så vi har kommit på ett mellanting. Istället för 20 träffar utspritt på 20 veckor så blir det 30 träffar. Vet inte antal veckor då. Istället för en träff per vecka blir det två. Istället för vägning en gång i veckan blir det varannan, för triggande för mig. Det förstör bara halva veckan. Ska dessutom, om provlunchen känns bra, äta lunch på kliniken två gånger i veckan. Det är fan mycket nu. Trött som fan. Samtidigt så jobbar jag varje söndag och pluggar. Känns som att jag aldrig är ledig. Hemtenta som ska in i veckan dessutom. Suck...

Dålig dag igår.

Riktigt dålig dag igår. Grät inne på Ica när jag skulle köpa något till lunch. Blev ingen lunch. Min mat gick rätt dåligt igår. Ångesten var total. Kände mig så tjock och så himla mätt. Så ledsen. Och ensam. Grät på väg från skolan, bara för att jag kände mig ensam. Fuck alltså. Men men.. nya tag idag. Har ätit frukost och ska snart fixa något till lunch. Vet inte vad. Det som är bland det jobbigaste med lunch. Vet aldrig vad jag ska ha typ. Ugh..

Kaos.

Dagarna rullar på. Rätt bra antar jag. Fast det skaver något så ofantligt inuti. Något är fel. Allting är fan fel. Jag vet inte vad jag ska göra. Kommer jag någonsin må bättre? Det känns bara så fel och jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Jag hatar att vara ensam. Tankarna snurrar alldeles för fort och ångesten trycker över hela mig. Det gör nästan ont. Jag vill göra dumma saker, samtidigt som jag inte vill göra någonting alls. Fan. Hur gör man?

Frukost.

Sitter och äter frukost. Känns så konstigt. I tisdags hade jag ett rätt så dåligt möte med min behandlare, kände mig väldigt omotiverad. Men igår hade vi verkligen ett bra möte, riktigt bra! Känns skönt! Jag hoppas att det fortsätter i samma stil. Jag behöver det här.

Försöker andas.

Hur kan det vara så svårt? Jag känner ingen motivation längre. Jag är trött på allt. Jag skulle gärna bara lägga min ner och dö. Det är mörkt nu. Det gör ont i mig. Hela tiden. Allting känns.. meningslöst. Det känns inte som att jag spelar någon roll, mitt liv känns meningslöst. Onödigt.

Varför känner jag såhär? Hur kan det vara så svårt att äta normalt? Varför? Allt känns så jävla dumt.

Misär.

Det har varit tungt.

I lördags bråkade jag och Erik. Först var det väldigt mycket passive aggressive-beteende. Jag fick i mig alldeles för lite mat och alldeles för mycket alkohol. Bråk. Jag har ont i hela kroppen. En bula i huvudet, skrapsår på knät, blåmärken. Nej, han slog mig absolut inte. Jag ramlade mest omkring. Bulan fick jag när jag slog i huvudet när jag försökte ta mig ur hans grepp. Han höll i mig för att jag inte skulle springa iväg. Jag ville springa iväg så himla mycket. Åkte upp till sextonde våningen, i en t-shirt och ett par trosor. Grät, ramlade och skrek. Allt var så hemskt. Jag var hemsk. Jag är hemsk. Ville inte leva. Vill knappt leva nu heller. Det löste sig någorlunda men inte helt. Har så ont. I kropp och själ.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Vill bara ge bort det till någon som förtjänar det mer.

Trött.

Ni är så fina, jag hoppas ni vet det. Uppskattar era kommentarer så mycket.

Det blev ändå bättre efter mitt samtal hos behandlaren i onsdags. Vi pratade om att eventuellt utöka behandlingen lite. Är ju lite intresserad av dagvård men vill inte ta studieuppehåll. Tanken är att jag ska börja med två samtal i veckan igen, istället för ett. Sen skulle min behandlare prata med sina chefer om det är möjligt att jag t.ex. kan gå i en terapigrupp i veckan och äta lunch en gång i veckan där. Jag hoppas verkligen det! Fast är så klart rädd med. Livet känns jobbigt. Är så stressigt i skolan och känner massa saker jag inte vill känna. Igår var dock första dagen sedan i fredags som jag inte grät, så det var ju skönt. Hoppas det håller i sig.

Ensamheten äter upp mig.

Mår fortfarande sjukt dåligt. Låg och grät över att Erik skulle gå till jobbet idag, ångesten gjorde att jag inte ville vara ensam. Så sjukt jobbigt. Känner mig så elak mot honom.. Han blir ju så ledsen. Vill inte få honom att må dåligt. Skäms så förbannat hela tiden.

Maten går så himla dåligt... Gick ju ganska bra med regelbundenheten förut, nu går det skit. Orkar inte, hatar allt. Vill mest bara dö. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Har en föreläsning idag, vill inte ens gå men måste. Efter det har jag ÄNTLIGEN möte på ätstörningsenheten. Jag ska nog ta upp att jag behöver mer stöd, att dagvård inte kommer att funka men att jag kanske behöver två möten i veckan istället för ett. Jag har ingen motivation just nu. Hoppas på att kunna träffa en kompis efter mötet, träffat henne de två senaste dagarna och det har hjälpt så himla mycket.

Har vägning idag också, på mötet alltså. Klockan 16:15... Vet inte hur jag ska motivera mig att vilja äta något till dess. Jävla ätstörda tankar och känslor. Hatar det här...

Fuck.

Vill dö, det gör så ont. Jag förstår inte. Vet inte hur jag ska göra. Vart ska jag ta vägen? Vad händer? Jag bara gråter överallt. Hemma, på jobbet, i skolan, på bussen, på tåget. Och jag är en sådan som har svårt för att gråta. Fan alltså... Det gör så ont.

Fan.

Det går dåligt nu. Ångesten är total.