Jag orkar inte.

Jag står i köket och funderar på om jag ska göra lunch. Vet att jag borde eftersom att jag ska till jobbet sen och lär inte komma hem förrän halv nio. Bestämmer mig för en kalorisnål wok med nudlar. Ångest över nudlarna. Ångest överallt. Plockar bort zucchinin och svampbitarna samtidigt som mammas kaffeglas stirrar på mig. Hon räknar varje kalori nu, för hon måste ner i vikt innan sin operation. Med varje kalori så menar jag även skvättarna som blir över när hon dricker kaffe. Till slut har ett glas blivit fullt och jag tänker att det inte kan vara många kalorier i den. En skvätt mjölk och högst en sockerbit, troligen bara sötningsmedel. Jag undrar vem det som egentligen har en ätstörning och häller i nudlarna i det kokande vattnet.

Tittar på klockan. En och en halv timme innan jag måste gå. En suck inombords. Jag vill bara försvinna. Jag vill inte vara i det här köket, i hennes kök, i hennes hem. Jag vill inte. Jag mår illa. Jag vet att hon antagligen står för 50 % av min ätstörning och jag vet inte om jag kommer att kunna förlåta henne för det.

Jag sitter i sängen och skriver nu. Äter min jävla lunch för 400 kalorier och vill bara gråta. Alla tuggor känns som stora klumpar när de glider ner i halsen. Jag som trodde jag var hungrig, inte längre. Nu känner jag bara skam.