Hur drar man sig ur en så här jobbig situation? Andetagen gör så ont, samtidigt som de inte känns av alls. Jag vill verkligen bort nu. Bort till ett ingenstansland, där ingenting spelar någon roll.
Jag vet inte hur jag ska hantera mamma, jag vet verkligen inte. Ibland undrar jag om det är hon som är ätstörd och inte jag. Har lust att be henne hålla käften. Vill inte höra mer om hennes bantning, operationer, träning och dylikt. Det får mig att vilja dö. Samtidigt vet jag inte hur jag ska säga ifrån utan att behöva förklara mig. Skickade ett desperat nattsms till finaste mostern och hoppas på vettiga råd.
Åh, jag vill bara ta dig därifrån till nånstans där du kan bara slappna av :(
SvaraRadera