När jag var liten så var jag väldigt smal och alla försökte göda mig, dock hjälpte det inte så värst mycket. Men när jag kom upp i de tidiga tonåren, eller ah puberteten, så fick jag egna pengar. Veckopeng, månadspeng. Som de flesta liksom. Jag och mina kompisar började köpa lite godis ibland. Men det var inte så farligt under mellanstadiet, visst jag gick upp något kilo men var normal/normalsmal. Det var nog i sexan jag gick upp något kilo.
Sedan började vi i högstadiet, med en godiskiosk nära, som man fick gå till. Man fick gå vart man ville, så länge man kom i tid till lektionerna. För i mellanstadiet så fick man inte lämna skolans område. Hur som helst. Detta ledde till att jag och mina kompisar köpte mer och mer godis. Under skoltid och efter skoltid. Även en del Mc Donalds åt vi genom högstadiets tre år. Ganska mycket Mc Donalds faktiskt. Ibland var lunchen äcklig, ibland var man hungrig efter skolan och sedan var det ju alla helger och lov. Då hängde man med ännu fler kompisar och alla ville till Mc Donalds. Ja, ni förstår väl vad som hände. Jag gick upp mer och mer i vikt. Jag hade storlek 40 i stretchbyxorna från H&M, antar att jag hade det i ungefär alla kläder. Beror ju på modell ibland också. Tror jag vägde runt 60-65, högsta jag sett på vågen var väl 63. Men vägde mig sällan.
Runt år 2010.
2011 med lite för stora 40 byxor.
Det var inte bara suget som fick mig att äta, utan det var väl så att man tröståt lite. Jag och en kompis speciellt kunde köpa så himla mycket och äta. Liksom småhetser med varandra. Det som blev över tog man med hem, om vi inte var hemma hos någon av oss. Varför tröståt jag då? Mobbning, föräldrarna (speciellt pappa), ett tag när min första pojkvän gjorde slut (det bidrog alltså) och konstiga känslor i mig, den där viljan att dö, tomheten. Försökte väl fylla hålet eller något. Självklart tänkte jag inte "Åh, nu tröstäter jag!", utan jag bara åt.
Andra terminen i nian fick jag en ny pojkvän, Erik. Jag åt fortfarande skit. Men efter att jag varit med honom i cirka 8-10 månader. Vet inte riktigt. Så märkte vi att mina byxor var för stora. De trillade ner när jag sprang. Vi väntade på att vikten skulle stabilisera sig. Hamnade på 54 kilo!!! Plötsligt fick jag på mig samma stretchbyxor från H&M, fast i storlek 34! 36 i vissa byxor. Jag fick ett sådant självförtroende, många smal-kommentarer och så. Då insåg jag även att nu är det värt att gå ner i vikt om jag vill det. För nu har jag gått ner ca 10 kilo. Vi insåg detta någon gång i oktober 2011 tror jag? Gick mitt första år på gymnasiet.
Hur kom det sig att de kilona lossnade? Trots att jag åt så himla mycket skit varje dag. Kunde äta kebab tre dagar i veckan osv, osv. Åt något onyttigt varje dag, fast det gör jag nästan fortfarande.. Vi vet inte. Mina gammelmormor är söt och säger att det är kääärleken, medan jag och mamma tror det kan ha att göra med lite hormonförändringar och hormonstabiliseringar att göra.
Men efter ett tag så kände jag mig inte så smal. Det berodde på om man hade en bra eller dålig dag. Ibland gömde jag mig i mina kläder och ibland kunde jag ha mer kläder som inte var så pösiga. Kläder jag tyckte om mer, egentligen. Sommaren kom och jag åt ju som vanligt. Jag och Erik åkte utomlands med min pappa och hans familj. All inclusive. Snarare, all the calories you can eat. Under sommaren gick jag upp tre kilo, till 57 alltså, men kunde ända ha mina kläder. Kände mig dock mycket fetare. Skolan började och innan sommarlovet så hittade jag er, alla dessa bloggar, jag läste dem nästan varje dag. Inte när jag var utomlands dårå. Men innan skolan slutade och under sommarlovet. (Och än idag!)
Sommaren 2012, Uppcon. Cirka 54 kilo.
Ja, hur som helst. Nu ville jag verkligen gå ner i vikt. Och det har jag hållit på med ett tag, gått upp och ner. Enligt vågen har jag gått ner 4-4,5 kilo och ligger på 52,5-53 kilo nu. Mitt mål var först 50 men jag tror inte att jag kommer vara nöjd då. Vill ju ha ett thigh gap! Ska kanske tilläga att jag är 161-161,5 cm. Ganska kort, ja.
Mamma säger att jag blivit smalare, än när jag gick ner alla de där kilona helt magiskt. Plus fick på mig en klänning i storlek 34, eftersom att 36an var för stor. I vanliga fall har jag storlek 36 på de flesta klänningarna p.g.a bysten. Samt till överkroppen brukar jag handla i storlek 34-36, beror på modell. Byxor och sådant är oftast i 34 nu faktiskt. När jag gick ner så där mycket så köpte vi ett par jeans, riktiga jeans. Storlek W27, ett annat par som var väldigt stretchiga från H&M i w26. Dock skrev jag för någon dag sedan att jag fick på mig ett annat par i W25, utan svårigheter! W27 jeansen är lite stora också. Tror att även om vågen inte visat jättemycket minus så har det nog blivit en skillnad. Ni får dock ingen ny bild på mig för jag tar så sällan någon haha.
Vad hade ni för BMI när ni först fick ett mellanrum mellan låren? Alltså minsta lilla!
Tack om du orkade läsa, det här var ungefär berättelsen om min vikt. :)
Bara så att du vet så är det inte alla som kan få ett thigh gap.. Jag till exempel har ett thigh gap även när jag låg på BMI 18,9 (normalviktig), fast det blev större dock när jag kom ner till 39kg, BMI 15,6 (tror jag..?).
SvaraRaderaAlltså det finns dom som aldrig får ett mellanrum mellan låren även om dom är magra & det finns dom som har mellanrum även när dom är normala. Det är olika på hur man är byggd..