Ångest.

Fortfarande sjuk. Väldigt jobbigt. På torsdag ska jag till Bråvalla och det skulle vara skönt om man fick vara frisk då.

Mamma triggar satan, som vanligt det vill säga. Idag ville hon ha hjälp att skrubba sin rygg samtidigt som hon gnällde massa på sina dallriga lår. Det fick mig bara att må så himla dåligt. Mina ben är ju mitt problemområde. Jag tycker i princip att allas ben är bättre än mina, så känns för jävligt när hon säger sånt. Särskilt när hon fick en tillsägelse av min moster i midsommars, berättar mer längre ner. Liksom hur fula, tjocka och dallriga är inte mina nittonåriga lår om hennes fyrtioettåriga är så hemska som hon menar? Vill bara dö så fort hon nämner mat, vikt, kropp, träning och dylikt. Sådan ångest direkt. Klump i magen.

På midsommar så åkte jag, Erik, mamma och moster till en vän till familjen. Hon har en sambo och ett barn som snart fyller två. Så vi var inte särskilt många men vi åt väldigt mycket. Mamma snackade om mat, träning, att "Oj, vad mycket vi har ätit nu!" och "Jag är SÅ mätt, fattar inte hur jag kunde äta så mycket!" och dylikt. ÅNGEST, ÅNGEST, ÅNGEST. Sedan pratade hon även VÄLDIGT mycket om hur ful mage hon har och att hon nog inte skulle kunna visa sig för en kille utan tröja och blablabla. När vi äter middag är det igång igen och jag känner hur tårarna tränger på. Dock blinkar jag bort dem och Erik stöttar mig, precis som han gjort hela dagen. Ingen annan märker något. Min moster gjorde dock något fint, det var innan middagen och när mamma gnällt som värst nästan. Trots att hon typ är snyggast och smalast av alla som var där. Eller hon och jag kanske är lika stora, jag har ingen aning som sagt. Men det är sjukt jobbigt när ens mamma säger sånt. Särskilt så mycket som hon gör. Sedan hör jag från avstånd när jag och Erik passar lite boll att min fina, fina moster säger åt min mamma att tänka på vad hon säger när hon är runt mig och att hon (mamma) får snacka om sånt med henne (moster) istället. Värmdes i hjärtat. Hon fick till och med ett tack-sms senare haha! Tyvärr verkar mamma inte ha lyssnat på detta med tanke på det jag skrev om tidigare... JAG STÅR INTE UT. Vad skulle ni gjort? Vad jag ska göra? Funderar ibland på att berätta för mamma men det skulle jag aldrig våga. Tror inte hon ens skulle tro mig. Hon verkar bara tro att det är hon som mår dåligt efter allt som hänt. Ibland vill jag berätta för min moster för hon är så förstående men jag är rädd för vad hon skulle säga, om hon ens skulle tro mig. Om jag ens skulle tro mig. Känner mig så sjukt fake. Vill nästan hellre hetsa än ha mellandagar och överäta så här. Känner mig bara helt fucked up. Jag vill bara dö. Jag äter för mycket för att vara ätstörd nu. Jag saknar tiden då jag svälte mig själv, 2,5-3 veckor sedan. VARFÖR HAR JAG ÄTIT SÅ MYCKET? Jag vill verkligen inte leva just nu. Sjuk, tjock, ful, VÄRDELÖS.