"Du är värd en god frukost."

Gårdagens hets: Minst 3000 kalorier.

Jag vill dö. 

Hur kan allt vara så himla triggande? ALLT. Att vakna och se sina lår. Att behöva dra på sig kläder och se sin spegelbild under tiden. Att möta sin blick i badrumsspegeln medan man borstar tänderna.

Att gå upp till centrum. Gå förbi smala skyltdockor och modellbilder. Att gå förbi en plussizebutik och känna sig hundra gånger större än dockorna och modellerna där. Trots att det egentligen inte är så. Men det känns så och mina ögon lurar mig. Jag kan fan inte ens lita på mig själv. Att känna låren emot varandra på tunnelbanan. Att se en smal och snygg tjej sitta emot en och kämpa med att inte börja gråta. Att känna fettet överallt. Att magen är svullen idag när den var relativt platt för en vecka sedan.

Att gå av tunnelbanan för att se tjejen med de perfekta benen. Att mötas av Pressbyrån med reklamen "Du är värd en god frukost" och tänka "Nej, det gör jag för fan inte! Jag förtjänar ingenting! Jag är värdelös.".

Att sitta i skolan och se alla fina människor runt om kring en. Oavsett deras storlek, även om de där smala benen triggar lite extra. Hur kommer det sig att de som faktiskt är större än mig ändå inte är det? Alltså, jag tycker att det finns så många fina människor oavsett storlek. Men hur kan jag tycka att jag är så fet, äcklig och värdelös när jag tycker att tjejen vid andra sidan rummet, som faktiskt är mycket större, är helt fantastisk och vacker? Hur kan jag tycka att jag är äcklig för att jag är tjock när andra tjocka/icke-smala är fantastiska? Det måste vara jag. Min person. Som är helt hemsk och äcklig och värdelös och sämst. Wow, det är nästan värre. Så jag fortsätter låtsas att det är min kropp som är äcklig, fet och värdelös för jag vill inte inse att det jag ser i spegeln bara syns där på grund av hur jag känner för mig själv och min personlighet.