Dubbelmoral.

Jag hatar alla ätstörningar. Jag vill att alla ska vara friska och må bra. Förutom jag. Jag förtjänar inte att må bra. Jag måste bli tillräckligt sjuk först. Jag hatar anorexi. Jag är så trött på att vara avundsjuk på en psykisk sjukdom. Jag är ju inte direkt avundsjuk på de som har cancer? Eller jo, lite ibland kanske. När jag är riktigt deppig och bara vill dö. Men på riktigt alltså. Anorexia är den ätstörning MINST ätstörda har. UNS är vanligast, sen bulimi och sist anorexia. Jag måste låta helt sjuk i huvudet men behöver få ventilera. Och hoppas på att bli förstådd. Jag menar inte att anorexi är något bra, det är en hemsk sjukdom. Men det är UNS också. Jag hatar hur folk glömmer bort det. Jag läste något om att 70% av alla med ätstörningar har UNS. Ändå är det den ätstörning som minst känner till.

Jag blir så frustrerad. Innerst inne fattar jag ju att det något med mig som inte är riktigt som det ska. Man ska inte ha ångest kring mat och vikt. Ens liv ska i handla om hets, klädstorlekar, träning, dieter och dylikt. Ändå förnekar jag det så ofta. Tror att jag inte alls har ett problem. Jag är bara tjock och lat. Ursäktar mig. Jag har läst lite peppande inlägg där man kritiserar ideal m.m och tar upp ätstörningar på ett bra sätt. Detta har peppat mig så mycket att jag inser att jag kanske visst har ett problem. Även om det är enklare att säga att jag inte har det. Det här är inget hat mot de med anorexia, jag vill inte att detta feltolkas. Anorexi är jätteallvarligt och ingen förtjänar den sjukdomen. Jag vill bara säga att ingen förtjänar UNS heller. Eller bulimi för den delen. Anledningen till att jag inte skriver om bulimi just nu är för att den nämns mindre än anorexi men mer än UNS. Bulimi är självklart också en jätteallvarlig sjukdom som ingen förtjänar. Jag vill bara... jag vet inte. Jag är så trött på att tro att det är okej att hata sig själv m.m så länge det är jag som gör det. Att ursäkta mig själv med att jag inte spyr, inte svälter tillräckligt ofta, inte hetsar tillräckligt mycket/ofta, inte tränar tillräckligt, inte är underviktig och så vidare och så vidare. Ätstörningar är en psykisk sjukdom som kan ge fysiska symptom. Jag vet det här. Jag tycker att de som har ångest över mat borde söka hjälp. Hellre ska du söka hjälp en gång för mycket än en gång för lite. Fast jag tror fan inte man kan söka hjälp för mycket... Förutom när det kommer till mig själv. För jag är inte tillräckligt sjuk men alla andra är det. Alla. Även de som är friska är sjukare än mig. De förtjänar att må bättre än vad jag gör. Varför tänker jag så här? Det är ju sjukt. Jag hatar mig själv för det men kan inte låta bli.

Känns som sådan jävla dubbelmoral när jag tycker att alla andra med ätstörningar ska få hjälp oavsett vikt, beteende och hur länge de mått så här. Det spelar ingen roll om du mått dåligt i tio år eller tio dagar. Du förtjänar hjälp. Har du hetsätit? En gång? Hundra gånger? Det spelar ingen roll. Du förtjänar hjälp. Ingen ätstörning är bättre än en annan. Ändå skäms fler för att hetsa än för att svälta. Jag med. Det spelar ingen roll om du spytt hundra gånger eller noll, bara det att du ens tänkt tanken gör att du förtjänar hjälp. Om du använt NÅGON kompensationsmetod eller tänkt tanken så behöver du hjälp. Om du svultit dig med vilja så förtjänar du hjälp, oavsett vikt, oavsett om det är första gången eller hundrade. Det ska vara den sista. Du förtjänar hjälp. Om du mår dåligt över din kropp, ditt ätande och allt där till så förtjänar du hjälp. Du ska aldrig behöva ha ångest.