Tack mamma.

Jag ska sova strax men jag kan inte sluta att tänka ätstörda tankar. Hetsat idag, som vanligt. Imorgon ska jag packa. Ångest. På torsdag åker jag till Bosnien och Kroatien med pappa och hans familj. Är alldeles för tjock, vill verkligen inte. Kan inte någon dra av 10-15 kilo från mig först? Ska till pappa imorgon redan, så måste packa med kläder. Sommarkläder. Riktiga sommarkläder. Jag har faktiskt kommit undan med långbyxor här. Jag tvekar på att det kommer gå bra i två veckor där borta. Antar att det kommer bli några besök till stranden också. Jag är inte redo för att sätta på mig en bikini och bege mig ut bland folk. Vill inte ens ha en bikini när jag är ensam. Vill bara försvinna. Vill inte ha en kropp. Kroppslös. Varför kan jag inte vara det? Jag vill börja träna igen. Längtan efter svält gnager varje dag, hela tiden. Det är enklare att äta. Att misslyckas. Att misslyckas utan att försöka. Det är så skönt. Det värsta som finns är när man förstör en bra dag. En bra dag man kämpat med. Det känns verkligen som ett misslyckande. Med brutal ångest som belöning. Visst, nu har jag ångest hela tiden men det är i alla fall inte lika stark som den kan vara. Jag hoppas att jag börjar träna när jag kommer hem igen. Vet inte om jag ska berätta om ÄS för mamma eller inte. Vill bara att hon ska hålla käften. Vill inte höra fler kommentarer om vikt, kropp, träning, kläder, operationer m.m. Idag mobbade hon mig för att jag var blek och att jag "verkligen måååste sola nu när jag ska utomlands!". Tack. Jag vet att jag är blek och fet och ful och dålig. Tack mamma.