Fan, jag vill bara gråta.

Fan, fan, fan!

Alltså jag använder i stort sett samma byxor varje dag, tvättar dem och använder dem igen osv. Ni fattar grejen. Här om dagen upptäckte jag att på ena byxbenet hade det blivit en antydan till hål. Fuck, tänkte jag och bestämde mig för att vara försiktig. Nu sprack de. Inte mycket men lite. Och det lär ju bli större. Alltså inte för att jag blivit tjockare utan mer för att de är gamla. Faktiskt. Även om man fick tjockkänslor.

Kan inte ha många byxor till, och de jag kan ha vill jag knappt ha. Vill heller inte köpa ett par nya likadana, ni vet svarta från Divided från H&M. Enkelt. Eftersom att dessa är lite uttöjda nu när jag gått upp så kan jag ha dem men skulle jag köpa nya så skulle jag behöva ta en storlek större, kanske två. Nej, en känns troligt. Men det känns inte alls roligt. Det är lite som att acceptera att man blivit tjock och ge upp. Nu vet jag att det inte är så, men det känns så. För mig. Jag vet även att den storleken jag ANTAGLIGEN skulle behöva gå upp till, 36, inte är tjock. Men grejen är att när det kommer till mig så känns det extremt tjockt. Jag kan se folk i storlek 40+ och tycka att de är snygga och fina och allt det där. Hundratusen gånger smalare och finare än mig. Men när det kommer till mig själv så går det bara inte.

Hur som helst så kan ni fatta att jag blev otaggad på att äta, även om det bara är soppa. 350 kalorier. Efter en 25 timmars lång fasta. Jag vill fortsätta fasta. Erik är inte hemma. Mamma är det dock. Har redan gjort soppan och den är med mig på mitt rum, som vanligt. Men funderar på hur man skulle kunna fakea att man åt den. Fan, kunde jag inte gjort mackor eller något som man bara kan kasta i en påse? Man kan ju fan inte slänga soppa i en påse! Aja, lär ju äta soppjäveln och bli chokladsugen och äta choklad och riskera känslohets. Skulle verkligen vara pricken på i:et. Orkar inte..........................................