måndag 24 februari 2014

Meningslösheten.

Jag tror att det är något riktigt fel på mig. Jag är inte tillräckligt anpassad för det här samhället. Jag fungerar inte som man ska. Jag vet inte vart jag ska ta vägen samtidigt som det känns jobbigt att stanna kvar. Jag ligger bara på mitt rum. Har ingenting att göra. Orkar inte plugga, orkar inte träna, orkar inte äta rätt, orkar inte träffa någon. Sitter bara vid datorn. Tittar på film efter film. Helt onödigt. Mitt liv är onödigt. Ändå gör jag inget åt det. Jag har inga planer på hur jag skulle kunna ändra den här situationen. Den här meningslösheten. Det är så det känns. Meningslöst. Varför ändra något meningslöst som bara kommer bli meningslöst igen? Jag förstår inte ens varför jag kämpar i skolan och försöker få bra betyg. Visst, jag vill in på universitetet och skulle klara av att plugga mer. Men arbeta. Det skrämmer mig. Jag kan inte. Jag kommer aldrig kunna. Jag är socialt handikappad. Hur ska jag ens kunna leva ett normalt liv?

6 kommentarer:

  1. känner igen mig så jävla mycket Nathalie!

    SvaraRadera
  2. hej, hittade din blogg just nu. Har samma problem själv, förutom att jag pluggar på universitet och inte gymnasiet. Vill inte umgås, orkar inte göra annat än ligga i sängen eller ta mig de 500 meterna till hemköp för att handla skit jag egentligen inte ens är sugen på, tränar inte längre och fettet växer. Benen nuddar varandra fettet hänger över bh kanten/byxkanten överallt!! Blir fan galen! Tror inte att det finns en mening med något... Hoppas inte att det här är så det kommer vara resten av livet.

    SvaraRadera
  3. Jag pluggar på universitet och är också rädd för den dagen så jag blir klar. Då blir det på riktigt och jag kommer bli avslöjad som fullständigt inkompetent. Men jag ska lyckas ta mig igenom utbildningen, nu finns det omtentor. I verkliga livet är det inte lika förlåtande?

    SvaraRadera
  4. Sv: Yes, samma Högtiskyn som innan!

    SvaraRadera
  5. Åh, känner igen mig. Men hoppas att det blir bättre för oss båda.

    SvaraRadera
  6. Jag känner igen mig så mycket. Meningslösheten är bland det värsta som finns.

    SvaraRadera