Intag: 2296 kalorier.
Åt tomatsoppa med pasta i. Lär inte ha varit mycket näring i den. Vad har jag annars ätit? Choklad, lite chips och glass. Så klart. Jävla fetto som aldrig kan sluta äta. Inte ens bra mat kunde jag ha ätit när jag väl åt så mycket. Kan inte min kropp bara lägga av pga näringsbrist eller något åtminstone?
Jag tänker skriva något jättefult nu. Jag vill hellre ha anorexia än det här helvetet. Jag vet att man bara byter ut ett helvete mot ett annat men just nu känns det bättre. För då får jag åtminstone gå ner i vikt på riktigt. Egentligen så skulle jag väl inte vilja ha några problem överhuvudtaget så klart men om jag bara kunde byta ett helvete mot ett annat så skulle jag välja anorexia över det här. Man känner sig så värdelös, fake och inte alls tillräckligt sjuk. Det är så stört att man tänker så. För alla andra som har uns tycker jag är sjuka och förtjänar hjälp. Dock kanske jag inte ens har uns, så känns det typ. Mer fake och icke-sjuk än vad folk med uns känner sig. Varför? Jo, för att jag inte har en diagnos och därför inte vet någonting. Jag hatar det här. Jag låter så himla hemsk. Varför tänker jag så här!? Jag vill inte. Jag vet att andra med uns har liknande tankar men tänk om det bara är dem som har "rätten" till dem? (Aka de är sjuka men inte jag.) Varför är jag så besatt av tanken på att vara sjuk? Att klassas som sjuk. Ingen vill vara sjuk, inte jag heller. Men jag vill ha en förklaring till alla mina tankar, känslor och beteenden. Min energi rinner ut. Jag orkar inte. Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Känns inte som att jag får plats någonstans.
Gammelmormor borde inte ha dött, jag borde. Hon älskade livet och tog hand om det. Vad gör jag? Ingenting. Fuckar bara allt. Så jävla otacksam. Så jävla äcklig. Så jävla fake.
Förstår tankarna. När jag var som sjukast tänkte jag ofta "Jag önskar jag var bulimiker, då skulle jag i alla fall kunna äta". Det är lätt att endast se de positiva delarna av en sjukdom (om man nu kan säga så) när man inte upplevt det själv. Idag kan jag säga att jag hellre går upp 10 kg över en natt än blir anorektisk igen. Får jag anorexia igen så tar jag livet av mig, skulle aldrig orka gå igenom det en gång till. Förstår det här med diagnos också, man vill liksom ha på papper att man faktiskt är sjuk och att det finns en anledning till sina tankar. Ett bevis på att man inte bara är en störd tonårstjej som tycker synd om sig själv över sin vikt.
SvaraRaderaOch du är inte äcklig eller fake. Du är jättefin precis som du är <3
kan också känna sådär. ibland känns det som att jag typ ljuger för mig själv och att jag bara är störd i huvudet , men inte sjuk. vet att jag har väldigt störda tankar men kan ändå vräka i mig mat, gå och köpa godis och äta utan att spy osv,vilket gör att jag mest ser mig som ett skämt...
SvaraRadera