Jag vill somna in.

Intag: Ca 3000 kalorier.

Efter pluggandet åkte jag in till stan. Jag, Erik, hans kompis och kompisens tjej spelade pingis. Det var faktiskt roligt och jag var helt okej bra. Hoppas jag brände någon kalori på det också. Sedan åt vi lite mat och hängde lite bara. Vid halv tio gick jag och Erik på bio. Igen. Ovanligt va? Hahah.. Vi såg The Amazing Spiderman 2. Den var bra! :) Tyvärr åt jag alldeles för mycket under bion... Låg på 1200 innan och 3000 efter. 1800 kalorier på två timmar och tjugo minuter. Tjockis.

Jag hatar det här. Jag hatar att jag inte har någon som helst självkontroll. Jag hatar hur svag jag är. Jag hatar hur äcklig jag är. Säg inte att jag inte är det. För jag känner. Jag känner ju. Inuti mig. Jag känner hur mer och mer mat tar plats i magsäcken, jag känner hur fettet växer. Jag känner hur äcklig jag är. Jag vet att vågens siffror blir allt större trots att jag inte vågar ställa mig på den. Jag vågar helt enkelt inte. Jag vill mest bara lägga mig ner och dö. Jag ser knappt någon mening med livet längre. Visst, det kanske är fånigt. Att må så dåligt över mat, fett och vikt. Jag kan inte hjälpa det. Det finns ändå inget att glädjas över. Det finns inget att må bra över. Även om jag inte hade mått dåligt över maten m.m, så finns det faktiskt inget att må bra över. Säg inte att jag ska vara glad att jag har Erik, det som återstår av min trasiga familj, husrum, mat, vatten, skola och allt annat man är van vid. Säg inte det. För just nu så hjälper det inte alls. Jag är trött på dessa passiva bra saker. När ska något aktivt bra ske? Jag orkar inte mer. Jag önskar att jag var fysiskt sjuk så någon kunde se ont jag har. Så någon kunde förstå hur jag mår. Så jag hade en ursäkt att försvinna, att dö. Kanske egoistiskt, särskilt med tanke på hur min mamma mår. Men jag orkar inte. Det är ändå bara önsketänkande en söndagsnatt.


Jag saknar gammelmormor. Så himla mycket. Nu blir jag ledsen... Jag trodde verkligen att hon skulle finnas här så mycket längre. Självklart saknar jag mormor också men man visste att hon var sjuk, man var beredd. Dessutom var jag inte lika nära, inte som med gammelmormor. Det gör så ont. Ont att veta att hon inte kommer se mig ta studenten, jag trodde verkligen det. Jag var så stolt över det. Nu, nu känns det som att jag inte har något alls att vara stolt över längre. Jag trodde att kanske, kanske skulle hon få se mig gifta mig om det nu skulle inträffa. Jag trodde vi skulle fira fler jular ihop, nyårsaftonar, påskmiddagar, Alla helgona, vanliga middag, julbak och så mycket mer. Men det kommer inte ske. Hon kommer alltid att saknas. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.