Erik är min patronus.

Jag hetsade igår. Såklart.

Hatar mig själv. Noll kontroll. Som vanligt.

Jag försökte hålla mig hela dagen från att gråta igår. I skolan. Ibland kom några tårar fram men inget som någon märkte. Väl hemma tog Erik hand om mig, han är så fin. Fick gråta ut hos honom och han fick mig på bättre humör när allt kändes hemskt. Det kändes som att jag aldrig skulle bli glad igen. Det kändes som att en dementor hade rymt från Azkaban och valt mig till offer. Men Erik är min patronus och räddade mig. Kärlek.

Redan ätit 452 kalorier och känner att jag vill hetsa. Blir aldrig mätt, är sällan hungrig dock. Mättnadskänslorna har jag tappat sedan länge och jag måste äta tills det gör ont, jag mår illa, är varm och hatar mig själv ännu mer innan monstret i mig är nöjt. Men jag kräks inte. Jag blir så förvirrad av mig själv. Många pratar om Mia som "tvingar" dem att äta och sedan spy. Jag blir bara tvingad till att äta. Mindless eating. Äter tills jag antingen känner eller inte känner något, det spelar ingen roll. Så länge jag slipper den här känslan. Vill hetsa. Ovanligt.


Jag vill bara säga att ni, läsare, är så himla underbara med era fina kommentarer. Ska svara på dem. Jag förstår knappt att ni bryr er om mig. Jag tycker om er så mycket och finns för er alla. Tack.