Jag brukar undra ibland, om någon vet något. Främst mamma och Erik kanske. Man tycker ju att det borde synas. Syns jag inte? Fettet är ju överallt, så klart de ser mig. Men ser de mig, den jag är inuti? Bara för att jag inte är så smal som jag vill så borde väl ändå mitt självhat lysa igenom? Hör de inte mina tankar, som skriker så elaka saker emot mig? Jag vet att inga knotor sticker ut och att jag inte svälter. Men jag saknar näring. Jag tar inte hand om mig kropp. Varken fysiskt eller psykiskt. Mamma, snälla förstå mig.
Jag vet att jag inte är sjuk men jag är fan inte riktigt frisk heller. Eller, jag är så himla kluven. Jag vet inte vad som stämmer och vad som inte stämmer. Ena sekunden så tänker jag att jag kanske, kanske har UNS. En annan dag tänker jag att jag bara har lite problem med maten, men inget allvarligt. Men ofta är det tankar om att jag inte har några problem, bara att jag är lat och misslyckad. Jag är så himla osäker på allt.
Mina tankar har blivit värre. Men vikten stiger. Självhat. Tankar om att börja kräkas och använda dulcolax. Fast jag alltid tänkt, att nej. Det är inget för mig, jag ska aldrig göra något sådant. Men impulserna, lusten, nyfikenheten, ångesten vill att jag ska testa. Jag vet inte vad som händer. Jag var nära på att fasta idag, i alla fall fram till middagen. Bestämde istället för att försöka äta normalt, vad det nu är. Inte ligga på underskott och inte hetsa. Äta mig mätt på normala saker. Vi får se.
Jag hetsade igår, mycket. Jag är en missbrukare, jag kan inte bruka socker. Jag är en sockertorsk! Jag gick runt och var hungrig och framför allt sugen igår. Jävla cravings! Ska ha mens snart, så har säkert med det att göra också. Hur som helst, nu till det läskiga beviset till att jag är missbrukare. Jag var så stressad hela dagen, kom hem och var fortfarande stressad. Hade tvätt m.m att ta hand om. Kastade i mig mycket choklad. Hetsade i mig. Sen kände jag ett lugn. Till slut även ett illamående. Men det där lugnet är läskigt. Att socker kan göra så med en. Jag önskar att jag kunde använda socker i lagom mängd, kunna bruka och inte missbruka.
Vännen! <3
SvaraRaderaSätt dig ner, tänk igen allt. Ditt liv, dig, din omgivning, ur olika perspektiv. Tänk igen hur det är nu och vad du vill uppnå. Inte hur du vill se ut, utan mer hur du vill må, om du vill vara framgångsrik, vad du vill åstakomma. Tänk då igen hur mycket din livsstil hejdar dig nu. Försök göra en mental plan på hur du ska må bättre.Jag är inte heller frisk, men mår mycket bättre, ganska bättre! Tänk objektivt och från din vinkel, tänk på dig själv i din mammas ögon och dina vänner. Blir dom gladare om du väger 10 kilo mindre eller om du är 10 gånger gladare, hälsosammare och har energi att faktiskt leva?
Tänk, bara tänk. KRAM! <3
Det låter som att du inte har sunda tankar om mat och vikt... Jag hoppas att du får hjälp med detta, för det går verkligen att bli fri. Många kramar!
SvaraRaderaFörstår verkligen vad du menar...
SvaraRaderaKram!
Det låter ju sådär :/ Vad fin du är förresten! Kram
SvaraRaderaHej! Vet PRECIS hur det är =/ Jag har också enorma problem med socker och träffar en dietist då och då. Dock vore det bästa om man blev inlåst i ett rum och fick BRA mat, då skulle man bli av med beroendet =/
SvaraRaderaJag blir också väldigt lugn och mår bra så fort jag får äta kakor, bullar, godis eller annat med socker i, men såfort det lagt sig så kommer ångesten, den hemska ångesten.. Att totalt tappa kontrollen på det sättet är jäkligt läskigt och ångestframkallande =/
Kram från en som förstår hur det verkligen är!