Jag har ätit ca 965 kalorier. Tror jag. Jag hatar mig själv, jag är så äcklig. Känner mig så fet. Det här skulle bli en bra dag. Har bara ätit skit. En måltid och några sockerfria kolor. 965 kalorier. Bra där, verkligen. Vet inte om jag ska till gymmet och sedan äta middag eller om jag varken ska gymma eller äta. Jag vill fortfarande ha mina ärtor med salt. Och något mer lär det ju bli om jag tränar.
Varför är det just jag som är så himla ful? Egentligen spelar nästan vikten ingen roll. Den är bara en ursäkt. "Blir jag smal så blir jag nog fin." Nej. Eller jag kanske skulle bli finare, det tror jag. Fast jag har ju fortfarande en extremt konstig och ful kroppsform och ett fult ansikte som bara en plastikoperation kan rädda. Så vad spelar det för roll? Känns som att det knappt går att älska mig. Jag tror faktiskt inte att min mamma älskar mig, fast det är okej för jag vill inte ha henne längre ändå. Om jag blir mindre, så finns det ju rent praktiskt mindre av mig att älska och då kanske det går?
Varför tänker jag sådana här tankar? Varför? Varför kan inte jag bara vara glad? Jag tror jag drar till gymmet. Inte än men strax. Ska sitta lite vid datorn, sedan byta om och packa. Hoppas att det inte är så mycket folk när jag kommer dit. Mina hörlurar är typ fucked. Två sladdar har börjat strula just på gymmet. Så kör med en av dem, alltså ljudet är askasst och brukar fucka massa. Bättre än inget. Vågar inte ta en ny sladd då jag är rädd för att ha sönder den med. Någon som har tips på tränings/svett-vänliga hörlurar? Flummigt inlägg indeed.
Känns verkligen som att jag skulle kunnat skivit det där. Känner mig så otroligt ful, vikten spelar liksom ingen större roll egentligen men det är i alla fall det enda man faktiskt kan ändra på. "Kanske om jag blir smal, då blir jag vacker". Vet ju att det inte är så, men det är lättare att tänkta så än att acceptera att man är värdelös oavsett vilket. Tusen kramar till dig <33
SvaraRadera